Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Anna Odell – proffsprovokatör

Från 2014
Uppdaterad 07.11.2014 13:44.
Återträffen, Anna Odell, regibild
Bildtext En kvinna och hennes vision. Anna Odell in action i samband med inspelningen av "Återträffen".
Bild: Cinema Mondo

Hon leker med gränsen mellan verklighet och fiktion. Väcker debatt och starka känslor. Först genom att fejka en psykos, sedan genom att iscensätta en mardrömslik klassträff. Som får åskådaren att obekvämt vrida på sig i biobänken.

Ikväll är det fest. Den hyrda salen är pyntad och bordet vackert dukat. Luften dallrar av förväntan. Hur ser klassens snygging ut idag? Vad gör den coola tjejen nuförtiden? Hur har jag klarat mig i jämförelse med de andra?

Ungefär så brukar scenariot se ut när det drar ihop sig till klassträff. Exakt så ser det ut i Anna Odells ”Återträffen”. Tjugo år efter nian är det dags att uppdatera verkligheten, dags att ta varandra på pulsen.

Inledningsvis följer firandet ett välkänt manus. Folk kramar varandra, skålar, kommer med förtjusta utrop. Och sedan följer talen. Om hur fint det är att titta tillbaka på den där oskuldfulla tiden. Den roliga tiden i livet. Tiden innan allvar och ansvar.

”Sammanhållningen – det är väl det som är grundbulten i vår klass” konstaterar Anders (Anders Berg) och fyller på med charmiga anekdoter från fornstora dagar.

Då reser sig Anna. Och raserar alla förväntningar. För henne var sammanhållningen visserligen en bult – men inte i positiv bemärkelse. Den var klumpig, hård och brutal. Det var inte bara det att hon inte fick vara med - hon fanns inte. ”Varför tar du inte livet av dig?” var frågan hon fick av sina jämnåriga.

Det går inte många minuter av filmen innan man sitter och vrider sig i sätet. Vare sig man själv blivit mobbad, mobbat eller agerat medlöpare. Man vrider sig för att angreppet är så välriktat. Samtidigt som det hela blir så otroligt pinsamt.

Det är pinsamt att se hur illa människor behandlar varandra. Hur man förtränger det obekväma. Lite på samma sätt som i Ruben Östlunds "Turist" - årets andra stora studie i pinsamhet.

Men det är också pinsamt att se hur filmens Anna vägrar ge sig. Hur hon vägrar vara tyst. Långt efter det att alla i filmen och alla i publiken fattat poängen går hon på. Hon vill ha ett svar. Ett svar på den enkla frågan: varför?

Anna Odell om drivkraften bakom filmen - Spela upp på Arenan

I återstoden av filmen söker Odell upp sina gamla klasskamrater för att visa dem den iscensatta filmen. Men hon säger att hon inte gör det för att skuldbelägga någon. Hon är på jakt efter något annat.

I sin egenskap av konstnär belyser och analyserar Anna Odell de maktstrukturer som vi alla är en del av. Inom ramen för fiktionen ställer hon en kollektiv handfallenhet till svars för det skedda, och inom oss som betraktar fiktionen väcker hon indirekt en mängd frågor: vilken roll spelar jag och hur kan jag bryta mönstret?

Filmen är en utmaning och att möta Anna Odell är också utmanande. Hon är skarp och skör på samma gång, oerhört intensiv och ständigt i färd med att registrera den verklighet som omger henne.

Anna Odell om "avhumaniseringsprocessen" - Spela upp på Arenan

Man vill gärna att hon skall förstå att man förstår hennes intention. Man vill ogärna att hon skall missförstå en när man frågar vad det beror på att hon och hennes klasskamrater haft så olika bild av det som pågick under de gemensamma åren.

Men kvinnan som valt att återuppleva saker som gör ont ryggar verkligen inte för några frågor – hon har ställt så många själv. Hon kan argumenten och talar gärna om det hon kallar en ”avhumaniseringsprocess”, en process som gör att mobbarens uppfattning om det som pågår förändras.

"Återträffen" är Odells första långfilm och hennes andra stora projekt. Den första satsningen "Okänd, kvinna 2009-349701" gav upphov till ett rejält rabalder för fem år sedan.

Den 21 januari ställde sig Anna Odell på en bro i Stockholm och simulerade en psykos. Förbipasserande larmade polisen, som i sin tur engagerade psykvården. Kort därefter avslöjades att det hela var en iscensättning som utgjorde en del i hennes slutarbete från Konstfack.

Anna Odell om reaktionerna på sin iscensatta psykos - Spela upp på Arenan

Syftet? Att synliggöra maktstrukturer inom sjukvården. Resultatet? 50 dagsböter ” för våldsamt motstånd, falskt larm och oredigt förfarande”. Samt stor medial uppmärksamhet. Med påföljande debatt.

Är det okej att fejka något dylikt? Att lura sina medmänniskor? Att slösa samhälleliga resurser?

Intressant att märka är att de förbipasserande som larmade polisen, de som de facto blev lurade, inte ställer sig kritiska till det som skedde. Tvärtom lär upplevelsen ha stärkt dem i deras övertygelse om att det gäller att stanna när någon behöver hjälp. Att inte gå förbi.

Odells verk må vara olika till både form och innehåll, men de angriper liknande strukturer samtidigt som de ställer betraktaren inför svåra frågor. I hur hög grad är jag medskyldig? Bidrar jag till att hålla strukturerna till liv eller gör jag något för att bryta dem? Vad kan jag göra?

”Återträffen” visar med all önskvärd tydlighet att medlöparens roll inte är särskilt mycket oskyldigare än den som knuffar eller kastar glåpord omkring sig. I filmen finns en fin scen där mannen som agerat förbild till den fiktive Anders söker upp Anna en andra gång. Man hinner redan tänka att han skall be om ursäkt. Att han sovit på saken och insett något om sig själv.

Men nej, han vill understryka att det här inte är hans bild av sig själv. Han gjorde aldrig något fel, men nu är han rädd att publiken kan drivas till att börja tro saker om honom som inte stämmer. Har hon inte alls tänkt på den aspekten?

Anna Odell har många gånger värjt sig mot frågan om filmen är ett sätt att ställa någon till svars. Är den en hämnd? Men oberoende av vilka känslor som finns inbakade i hennes bevekelsegrund så är det uppenbart att hon når ett annat syfte: att väcka debatt.

Anna Odell om att bekräfta det positiva - Spela upp på Arenan

Nu åker hon runt i skolor och visar filmen och gläder sig åt de diskussioner som föds. För loppet är ju inte kört. Man kan påverka framtiden. Lösningen är inte nödvändigtvis att satsa på mindre skolor och grupper, det handlar snarare om hur många vuxna det finns i förhållande till barnen.

Det handlar om att utbilda bättre ledare. Om att kväva negativa tendenser i samma ögonblick som de föds. Och om att bekräfta det som är positivt.

Hör mera om filmen i "Filmmagasinet" i Radio Vega idag kl.16.20 och möt Anna Odell i "Kollektivet" på Yle Fem kl.19.00.