Mathias Gustafsson : Farsdagsångest

Vad brukar jag göra med min pappa? Svar : Vi cyklar. Och nångång har vi ritat. Vad är ditt bästa minne med pappa? Svar : När vi ritade.

Min dotter har ritat och limmat och pysslat och klippt. Det är en ram med en bild av mig inuti. På baksidan finns något som går under namnet Pappaintervju. Förskoledamerna har alltså ställt frågor till barnen om deras pappor. Favoritmaträtter och ålder och namn. Den superhypertusen-fina presenten överräcks under farsdagskaffet, fredagen innan farsdagssöndagen.

Till det yttre ler jag förstås. Men inombords känner jag ångesten växa. Tycker hon faktiskt bäst om de typ tio gånger vi har ritat tillsammans? Jag är inte speciellt bra på att teckna och har aldrig varit det. Mina starka sidor ligger annanstans har jag tänkt mig.

Vad hände med alla timmarna i gungan?

Alltså jag förstår att hon inte nämner Pusi&Kramsikalasen som hennes favoritsysselsättning med pappa. Jag förstår också att Spindelleken och Fånga den lilla fisken-leken inte ligger på topp-tio-listan. Eller Här-ligger-pappa-under-filten-och-när-du-tar-bort-filten-förvandlas-han-till-ett-monster-som-jagar-sin-vilt-tjutande-dotter-genom-huset-leken. (psst, det låter värre än det är, hon skrattar nog när jag får fast henne.)

De busiga och vilda lekarna jag brukar hitta på är ju nog roliga men de är sporadiska och spontana. Det är klart hon inte nämner dem som favoritgrejer att göra med pappa. Egentligen är det väl tur det, annars hade barnskyddet för länge sedan knackat på vår dörr och ogiltigförklarat mig som förälder. Men vad hände med alla timmarna i parken? Vad hände med alla böcker vi läst tillsammans innan läggdags? Vad hände med alla timmar och timmar av legobygge? Gillar hon alltså inte dem?

Är jag den enda?

Kallsvetten rinner nerför ryggkotorna där jag sitter i förskolans undervisningssal. Papporna runt mig verkar inte nämnvärt ha reagerat på sina egna presenter. De verkar inte ha drabbats av någon farsdagsångest. Är jag den enda? Är alla andra barn nöjda med sina pappor? Nu får jag ångest också över det.

Så småningom är tillställningen över. Papporna kramar sina ungar och far iväg mot sina jobb. Även jag får en pusi och en kramsi. Den fina inramade bilden av mig finns i ett stort kuvert. På vägen hem från jobbet tror jag att jag åker via bokaffären. Där säljer de säkert kritor och papper. Ni vet, sånt som behövs när man ritar.