Hoppa till huvudinnehåll

Östnyland

Katarina Lind: Varje självmord är en tragedi

Från 2014
Uppdaterad 12.11.2014 11:55.
Katarina Lind arbetar för Svenska Yle - Radio Vega Östnyland
Bildtext Katarina Lind arbetar för Svenska Yle - Radio Vega Östnyland
Bild: Yle/Seppo Sarkkinen

12 missade samtal. Jag lämnade klassrummet med en känsla av obehag i hela kroppen. Då jag såg honom i aulan visste jag direkt. Något fruktansvärt hade hänt med pappa.

"Din pappa har tagit livet av sig". Jag kommer aldrig att glömma det bud min dåvarande sambo, idag make, kom med för tio år sedan. Jag kunde inte tro att det var sant.

Det var ju bara tre dagar sedan jag senast hade träffat pappa, på min mormors 90-års kalas. Hade han sagt något speciellt då? Hade han betett sig konstigt? Frågorna bara snurrade i huvudet på mig.

I taxin på väg till barndomshemmet spelades Chers låt Believe i radion. "So sad that you're leaving, takes time to believe it...”. Jag ryser fortfarande av obehag varje gång jag hör den.

Min pappa var jordbrukare, från det gamla gardet. Inte en sådan som hade åkrar på sidan om och egentligen arbetade med annat. Utan en sådan som levde jordbruk, andades jordbruk. Han skötte sina åkrar ungefär på samma sätt som en mor sköter sitt nyfödda spädbarn. Med kärlek och eftertänksamhet. När pappa närmade sig pensionsåldern verkade han till en början helt tillfreds med tanken att han skulle sluta som jordbrukare. Att han skulle arrendera ut jordarna för att han inte hade någon efterträdare inom familjen.

Pappa hade två flickor, och vi hade aldrig sysslat med jordbruk. Våra sambon studerade och jobbade också inom helt andra branscher.

Ångesten tog över

Det dröjde ändå inte länge förrän pappa började få ångest över både sina egna och andras beslut. Tankarna började pina honom, dag som natt. Han trivdes inte alls med sitt nya liv som pensionär och såg ingen mening i tillvaron. Han sov inte längre om nätterna och utvecklade en svår depression. Sakta men säkert bröt sjukdomen ned pappa, likt en boaorm som stryper sitt offer. Lite hårdare och lite hårdare. Tills det inte längre går att andas.

Inom familjen försökte vi på alla tänkbara sätt hjälpa pappa. Vi pratade med honom om allt det som gav honom ångest, om och om igen. Den som har lidit av depression vet ändå att det inte är så enkelt att bli kvitt tankarna. Det går liksom inte att bara rycka upp sig. Tvärtom är depression en hemsk sjukdom, som påverkar inte bara den deprimerades, utan också de anhörigas liv mycket negativt.

Pappa gick på eget bevåg till läkare när han inte längre kände sig som sig själv. Ingen behövde tvinga honom. Han fick olika mediciner i flera repriser. Kanske gav han upp för snabbt med en sort innan han bad om att få pröva nästa, men ingen medicin hjälpte. Samtalsterapi ville han inte ha. Pappa hörde till den generationen som inte hade för vana att beklaga sig inför främlingar. Helvetet blev bara värre och värre. Boaormen hade ett stadigt grepp om pappas hals.

Jag var ofta oroad för pappa under hans sjukdomstid, speciellt eftersom jag studerade och bodde i Helsingfors och inte längre träffade honom varje dag. Jag var rädd att han skulle få en hjärtattack, men jag minns att jag också en gång frågade av min mamma om hon trodde att han kunde vara självdestruktiv. Det trodde hon inte, och det gjorde egentligen inte jag heller. Pappa var ju inte den typen. Han hade aldrig nämnt alternativet självmord, aldrig sagt någonting som skulle antyda att han funderade på det. Att den som på allvar tänker ta livet av sig kanske aldrig antyder någonting var inget jag tänkte på just då. Självmord var något som inträffade i onormala familjer, där man inte brydde sig om varandra. Det var ingenting som skulle kunna hända i min familj.

Många obesvarade frågor

Varje självmord är en tragedi. Inte bara för den som väljer att avsluta sitt liv på det här grymma sättet, utan också för de anhöriga som blir kvar. Ett självmord lämnar många obesvarade frågor. Känslor av skuld, otillräcklighet och hjälplöshet. Min pappa valde att inte lämna något brev efter sig. Han tänkte väl att allting redan hade blivit sagt, att vi skulle förstå varför. I princip hade han i så fall rätt. Vi förstod ju att han inte längre orkade med sina tankar, att han inte såg någon annan utväg. Ändå hade jag hoppats på några sista ord från pappa. Att han hade skrivit att han inte skyllde på oss. Att han hade tagit farväl. Det enda jag försökte fokusera på efter pappas död var vilket bra förhållande vi alltid hade haft innan han blev sjuk. Jag vågade tro på att pappa innerst inne hade vetat hur mycket jag tyckte om honom.

Självmord är fortfarande väldigt tabubelagt i Finland. Det är ett sätt att dö på som väcker nyfikenhet och samtidigt ett behov av att hitta syndabockar. Efter pappas död märkte man snabbt vilka som var ens riktiga vänner. Det fanns de som slutade hälsa på oss på hemorten. Det fanns de som inte hade haft kontakt med familjen på åratal som, enligt egen utsago, hörde av sig för att få "detaljerna direkt från källan". Men, tack och lov, fanns också de som på riktigt brydde sig om hur vi mådde. Själv klarade jag inte av att lämna hemmet under de första veckorna efter pappas död. Blotta tanken på att någon skulle fråga något om händelseförloppet gav mig panikkänslor. Den första gången jag såg en bekant i ett köpcentrum efter händelsen skakade benen.

Satsa på psykvården

Varje år begår mellan 800-1000 människor självmord i Finland. Även om antalet självmord minskat under de senaste åren placerar sig vårt land fortfarande högt i den europeiska självmordsstatistiken. Män tar oftare livet av sig än kvinnor. För att få en förändring till stånd måste vi våga börja prata mer om depression och självmord. Göra ämnet mindre tabubelagt och få dem som mår psykiskt dåligt att inse att det inte är något man behöver skämmas över. Det vore livsviktigt att också i ekonomiskt dåliga tider satsa tillräckligt med resurser på den öppna vården, så att de som behöver hjälp snabbt får den. Det är oroväckande att de förändringar som nu planeras inom sjukvården också kan komma att beröra de psykiatriska tjänsterna vid Borgå sjukhus. Invånarna i vår region får i så fall i framtiden en allt längre väg till vård och man kan fråga sig hur långa väntetiderna kommer att bli. Stödet till de anhöriga efter ett självmord borde också utvecklas. Inte minst för att de anhöriga statistiskt sett löper en högre risk att själva begå självmord senare i livet.

Depression är ingen lätt sjukdom. Även om man söker hjälp i tid hänger mycket på en själv, både när det gäller vilja och ork att ta sig ur eländet. För att hitta ljuset i ändan av tunneln behöver man också lite tur på vägen.

Den 16 november minns vi alla dem som har begått självmord och deras anhöriga genom att tända ljus på olika håll i Finland. Själv kommer jag att tända ett ljus för pappa, men också ett för framtiden. De kära som vi har förlorat får vi aldrig mer tillbaka, men vi kan fortfarande försöka påverka våra egna liv. Så tänd ett ljus, och låt det brinna! Låt aldrig hoppet försvinna!

Katarina Lind, vårdledig reporter