I ett tält vid Tölöviken
Att vara hemlös är att leva utan sin privata sfär. Antingen sover man i ett trapphus, i en tidningslåda, på ett natthärbärge eller på någon bekants soffa.
I går när jag promenerade runt Tölöviken kom jag att tänka på Aaro.
Det var en kall vinterdag år 2004 som jag mötte honom. Han såg ut som en uppstoppad och något smutsig tomte där han stod, påpaltad med en blå dunjacka som var gråsvart av smuts, och med långt hår och vildvuxet tovigt skägg. Han hade en förfärlig hosta, kanske lunginflammation, tänkte jag.
Vi träffades vid Villa Valo, en liten stuga som tillfälligt byggts upp utanför Posthuset i centrum av Helsingfors för att uppmärksamma de hemlösas situation. Där kunde de hemlösa komma in och värma sig en stund och få sig en kopp kaffe.
Aaro bodde i ett tält vid Tölöviken. Där hade han bott de senaste tjugo åren, berättade han. Jag höll då på att göra ett radioinslag med temat hem, så jag frågade Aaro:
- Vad betyder hem för dig? Aaro skrattade lite förläget och vände bort blicken.
- Jag vet inte, svarade han. Det är så länge sedan.
Jag tänkte på Aaro nu som då och jag tittade efter hans tält om jag hade vägarna förbi Tölöviken, men jag såg det aldrig. Jag tänkte att han kanske inte hade klarat ytterligare en vinter ute med den hostan, men mest hoppades jag på att han skulle ha fått tak över huvudet.
Några år senare råkade jag titta på programmet OBS. De hade ett inslag om ett nyöppnat stödboende för långstidsbostadslösa män i Berghäll. Plötsligt såg jag Aaro i en av bildsekvenserna. Han satt och spelade kort med två andra män.
Han satt på en stol, vid ett bord, inomhus. Det var nästan så att jag inte kände igen honom. Håret var kortklippt och skägget bortrakat. Han såg inte längre ut som en smutsig tomte.
Aaro fick ett hem på Sällikoti, ett stödboende som organisationen Vailla Vakinaista Asuntoa ry (Utan fast adress) upprätthåller. Deras princip är att alla ska ha rätt till ett hem, oberoende av hur man lever sitt liv. Som deras verksamhetsledare Sanna Tiivola formulerar det: Du har rätt till en bostad, inte för att du ska återanpassas eller rehabiliteras utan för att du är en människa. Punkt.
Det här är ett klipp från programmet Rivet ur arkivet som i sin helhet finns att se på Arenan. Aaro är den med en blå collegeblus.
Vanligtvis är de hemlösa inte lika synliga som Aaro. Och vanligtvis bor de inte i tält vid Tölöviken eller vid någon annan vik heller.
Vi har i dag närmare 8 000 hemlösa i Finland i dag, av vilka cirka 400 är hemlösa familjer. Kvinnornas andel av hemlösa ökar i antal. De flesta hemlösa är osynliga, för att de allra flesta av dem tillfälligt bor hemma hos någon vän, släkting eller bekant. Tillfälligheter som kan dra ut på tiden i många år. Deras nöd är inte lika akut som Aaros var, men likväl saknar de en fast adress, de saknar självbestämmanderätt över sin plats.
De lever på andras nåd och villkor. De saknar rätt sorts politiska beslut. Beslut om att bygga tillräckligt med bostäder till rimliga priser.
Jag läser i DN om städer som tagit till exkluderande design för att köra bort hemlösa från det offentliga rummet. Sneda och hala bänkar som man inte kan sova på. Knappt ens sitta på. Armstöd mitt i bänken så att man inte kan lägga sig ner. Sittplatser för bara en person i parker.
Är det ett sådant samhälle vi vill ha? Hur långt får det gå?
Både Aaro och Sanna kan du se i programmet Rivet ur arkivet: Hemlös. Aaro spelar kort på Sällikoti. Han sitter på en stol, vid ett bord, inomhus. Numera är Aaro död. Men han fick sluta sina dagar inomhus och inte i ett tält vid Tölöviken.
Här kan du se på Rivet ur arkivet, Hemlös i sin helhet:
I natt "firas"de hemlösas natt med olika evenamang för att påminna och synliggöra hemlösheten. Här kan du bekanta dig med olika evenamang.
Rekommenderar också dokumentären Ilman kotia som sändes på TV1 tidigare i år. Den visar på ett sanningsenligt sätt hemlöshetens många olika ansikten.
Och här länken till organisationen Vailla vakinaista asuntoa ry:s hemsida.
' /%3E%3C/svg%3E)
