Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Hungerspelen – en utdragen revolution

Från 2014
Uppdaterad 21.11.2014 12:05.
The Hunger Games Mockingjay Part 1, Jennifer Lawrence, Liam Hemsworth
Bildtext Full fart framåt, men ändå inte i mål. Den avslutande delen av Hungerspelen har på samma sätt som i fallet Twilight delats upp i två delar.

Den tredje upplagan av Hungerspelen får en som inte läst böckerna att famla efter slitna fraser som ”koka soppa på en spik” och ”less is more”. Trean tar vid där tvåan slutade, men utan att leda någonstans. Och än är det inte över.

Jag måste börja med ett klargörande: Jag har inte läst Suzanne Collins böcker. Jag har medvetet låtit bli att göra det för att kunna se filmerna som fristående verk. Jag har nu insett att det kanske inte var den bästa av strategier.

Jag har nämligen i samma veva tvingats inse att jag måste klargöra detta litterära tomrum för att undvika att bli verbalt lynchad av hängivna fans och analytiker som är insatta i hur det kommer att sluta. Som tolkar delarna mot bakgrunden av helheten.

Jag vet således inte hur det kommer att gå, men jag vet att jag tycker att "Hungerspelen - Härmskrikan, del 1" är en trist film. Riktigt trist.

Varför? Det skall jag så småningom återkomma till. Först en kort resumé för er som kanske inte bara missat böckerna utan även undgått de två första filmerna.

Bakgrunden

Vi befinner oss i en obestämd framtid i landet ”Panem” - det som återstår av Nordamerika sedan världen drabbats av krig & katastrofer. Panem har delats in i tretton distrikt som lyder under huvudstaden. En stad och ett rike som styrs av den elake president Snow (Donald Sutherland).

Folket lever som slavar, svälter och sliter. Och för att hållas på mattan tvingas de årligen delta i utlottningen till en slags gladiatortävling. En tävling som går ut på att en flicka och en pojke från varje distrikt kastas ut i naturen där de alla går lös på varandra tills endast en av dem andas.

I den första filmen segrade för ovanlighetens skull en duo – Katniss (Jennifer Lawrence) och Peeta (Josh Hutcherson) från distrikt 12. Henne såg folket som en fredens duva i krigisk gestalt, honom som den perfekte partnern. Ett hopp om en ljusare och mer kärleksfull framtid tändes.

I film numer två kastades duon in i en ”best of the best”-kamp där de mötte tidigare års segrare. Barnleken var över – nu vankades hårdare tag. I samma veva blev kampen mer utdragen och det enda slutet kunde utlova var att den skulle fortsätta.

2,5:te gången gillt?

Och nu har den fortsatt. I hela två timmar och tre minuter. "The Hunger Games: Mockingjay, Part 1" är nämligen precis så utdragen som titeln låter antyda. En utdragen, segsliten transportsträcka.

Den stringens som den första filmen bjöd på i form av en klar dramaturgisk båge och en bra balansgång mellan psykologiska & samhälleliga aspekter å ena sidan och action å andra sidan har efter en hyfsad andra film nu definitivt gett vika för en ”båge” som ter sig plattare än en linjal. Dramatiska händelser avlöser visserligen varandra, men utan att det uppstår vare sig intensitet eller dynamik.

Hämningslöst upprepas både bilder och konflikter. Man understreckar, accentuerar och förtydligar så att inte ett uns av betydelsebärande dialog skall gå förlorad. Man blickar bakåt lagom mycket för att publiken skall njuta av igenkännandets glädje och man pekar framåt lagom mycket för att hålla intresset vid liv. Hos den som lyckas hålla sig vaken.

Mellan vagt och svagt

Det råder ingen tvekan om att Jennifer Lawrence är en strålande skådespelare som kan blåsa liv i nästan vilken scen som helst, men när hon för trettiofjärde gången brister i gråt så bleknar till och med hon. Det är inget fel på att visa svaghet, att tvivla, att värja sig mot dödandet - men mot bakgrunden av den bild man byggt upp av hjältinnan skaver denna velighet på ett irriterande sätt.

Och hur länge kan man förväntas hålla förtroendet vid liv för en hjältinna vars hela fokus verkar ha flyttat från överlevnadsinstinkter och en kamp för frihet till frågan om huruvida den blonde eller den mörke hjälten är tjusigast?

En hjältinna som från att ha visat prov på mod, medkänsla och självbehärskning nu vrider sina händer och brister ut i frågor som ”have I lost them both”?

När samspelet mellan Katniss och Peeta av naturliga skäl saknas hade man varit i ännu större behov av att få se mer av karismatiska gestalter som tv-profilen Caesar (Stanley Tucci) och mentorn Haymitch (Woody Harrelson). Istället introduceras nya aktörer som gör spelfältet mera splittrat.

Ytligt?

Det är i det här skedet som jag inser att jag måste komma med inledningens klargörande. För detta är naturligtvis inte en film som andra. Detta är en film där man ingått en överenskommelse med primärpubliken: ni vet hur det slutar och vi vet att ni struntar i hur det hela portioneras ut - bara det är snyggt och bara ni får stanna så länge som möjligt i detta universum.

De kritiker som läst böckerna sitter naturligtvis inne med information som jag saknar. Eller är blind för. När jag läser t ex Sara Ehnholm-Hielms recension i Hbl inser jag nämligen att det är som om vi inte sett samma film. Där hon ser djup, tydlig mediekritik och en revolutionsromantik som gör henne glad blir jag arg över att goda intentioner drunknar i förenklingar och en beredskap att rusa rakt in i det man gett sig ut för att kritisera.

Jovisst finns det en mediekritik inbyggd i grunden, men i förlängningen spelar man på just de låga instinkter man kritiserar. Man drar ut på kampen, man piskar upp en hooray-attityd hos de som skall resa sig. Man ropar visserligen inte "let´s go get them", "let´s kick some ass" eller "let´s rock and roll" - men i övrigt börjar stämningen allt mer likna standard macho-stuket i standard actionkriget.

Likaså förenklas kampen allt mer. De underliggande mekanismerna hamnar i skymundan i takt med att det onda koncentreras till en enda gestalt - president Snow. Samtidigt känns det som om Katniss allt mer reduceras till att bli en galjonsfigur. Mindre egen vilja, mera marionett. Denna gång styrd av Julianne Moores soldatpresident och Philip Seymour Hoffmans strateg.

Nu har jag ju visserligen börjat inse att detta är ett övergående skede, men utan den vetskapen framstår bilden av Katniss ledarkapacitet i "Mockinjay, del 1" som minst sagt grumlig. Däremot framgår det tydligt att gränsen mellan att leda och förleda kan vara nog så grumlig.

Twilight-fällan

Även för den som inte läst böckerna är det uppenbart varför ett koncept som ”Hungerspelen” tilltalar tonårstjejer. Här finns en stark hjältinna att identifiera sig med, snygga hjältar att drömma om, faror att övervinna, segrar att vinna.

Allt detta mot bakgrunden av mäktiga miljöer och till ackompanjemang av smäktande musik.

Därför är det synd att man låter ekonomiska intressen styra och sjabblar bort goda förutsättningar. Det säger sig självt att en genomarbetad första bok eller film sällan vinner på att idéerna mjölkas i det oändliga.

När det gäller Hungerspelens upplägg finns det flera likheter med Twilight-sagan där en imponerande första film med ett udda kärlekspar som trotsar samhällets normer urvattnades och blektes tills allt som återstod var softade sexscener och utdragna actionsekvenser.

Bägge har dessutom drabbats av det tragiska ödet att få finalen uppdelad i två delar. Allt för att suga även den sista droppen blod ur ett vinnande koncept. Det är ganska betecknande att det i den här typen av sammanhang inte känns särskilt viktigt att lyfta fram regissörens namn, men nämnas kan att Gary Ross redan efter den första Hungerspelsfilmen gav över till Francis Lawrence.

När det gäller ”Hungerspelen” är det främst samhällskritiken och porträttet av Katniss som lider av det utdragna formatet. Hon bleknar medan gamle kärleken Gale (Liam Hemsworth) i sin tur stiger fram som en potentiell ledargestalt. I takt med att Katniss drivkraft och mål blir diffusare urvattnas också åskådarens intresse.

Åtminstone om man inte läst böckerna och sitter inne med slutet.

Så nu måste jag vänta en evighet på att få veta hur det går för Katniss. Tar hon makten över sitt eget öde? Enar hon folket? Väljer hon den blonde eller den mörke hjälten?

Sedan skall jag kanske läsa böckerna. Och kanske ändra åsikt. Men bara kanske.

Läs också: Thailändare grips för handgest från Hungerspelen

Mer om ämnet på Yle Arenan