Pixadores – svartvit hit
Amir Arsames Escandaris svartvita "Pixadores" var en av fjolårets mest färgstarka bioupplevelser. Med självsäkert grepp närmade sig den debuterande regissören ett innehåll som kändes angeläget. Nu tvävlar dokumentären i tre Jussi-kategorier.
Föreställ er denna scen: en vuxen man klättrar vigt ut genom ett tågfönster. Medan tåget rusar framåt i full fart söker hans fötter fäste på den kala väggen för att slutligen ge honom det stöd han behöver för att häva sig upp på taket.
Vinden smeker hans ansikte medan han vällustigt slår ut med armarna. Han surfar. Han njuter. Han lever. Och han duckar elegant i samma ögonblick som kraftledningen sveper förbi.
Föreställ er sedan denna scen: den tågsurfande mannen gör sig beredd att klättra upp för en husvägg. Huset är oändligt högt, väggen skrovlig och natten mörk. I handen har mannen en sprayburk. Han tittar på det tecken som ledaren ritat i sitt häfte och sedan låter han blicken glida över den förbjudna målarduken.
Det blir en lång natt under vilken São Paulos förbjudna konstnärer går lös på ännu en offentlig byggnad. Konstformen heter Pixação och är en form av graffiti som är unik för Brasilien. Politiskt engagerad, anarkistisk och farlig. För den som målar.
Amir Arsames Escandari är ett nytt namn i den finländska filmbranschen. Och nej, särskilt finskt klingar ju inte namnet. Och nej, särskilt finsk är ju inte debutfilmen heller. Amir är född i Iran, kom efter några barndomsår i Jugoslavien till Finland och har som vuxen studerat film i England. Och nu har han alltså gjort en dokumentär om fattiga anarkister i Brasilien.
När man frågar hur det kommer sig att han ville skildra just detta berättar han att intresset för tågsurfing väcktes när han som barn såg fenomenet på tv. Bilden av unga män som surfade på tågtak med risk för liv och lem fastnade på hans näthinna och som vuxen bestämde han sig för att åka till Brasilien för att själv testa hur det känns.
Från tåg till vägg
Men det blev mer än att bara testa hur det känns – det blev en dokumentär. Om unga män som vid sidan av att tågsurfa ägnar sig åt Pixação. Det är deras sätt att påverka samhället, deras sätt att utmana makthavare, deras sätt att göra sin röst hörd.
Att få sin röst hörd är ingalunda självklart när man inte kan vare sig läsa eller skriva och när man inte äger några som helst identitetspapper. När man lever i en fattig Favela där varje dag är en kamp för överlevnaden. Där man snuttjobbar och har många munnar att mätta. Dessa män som ser så pojkaktigt unga ut har nämligen redan egna familjer, egna söner att ta hand om.
För dessa män utgörs drömmen om ett eget hem inte av några "bo klokt"-idyller utan om att få en liten markplätt där man kan mura några tegelstenar på varandra för att sedan kröna det hela med ett tak av korrugerad plåt. Ett eget hem, med en egen dörr. Ett eget liv.
Hur bär man sig åt när man skall filma den här typen av liv - när man vet att det är förknippat med faror. Sätter man upp något slags inre gräns för hur långt man vill gå? Amir säger att han litade på att allt skulle gå bra. De visste vad de gjorde och han visste att det var möjligt att filma dem medan de gjorde det.
Färgstarkt i svartvitt
Det första som slår en när man ser Pixadores är att den är sanslöst snygg. Snyggt filmad (Peter Flinckenberg) och snyggt klippt (Søren B Ebbe). Och så det verkliga trumfkortet: det svartvita. Här handlar det inte bara om det svartvita som ett stilgrepp eller en estetisk lösning – det bidrar de facto med flera symboliska undertoner.
När dessa unga män klänger på höghusväggar och sprayar sina mörka tecken över ljusa ytor är det deras sätt att skriva sina liv. När man ser de villkor under vilka de lever inser man att världen fortfarande är tämligen svartvit – du har det bra eller så har du det inte bra.
Och sist och slutligen finns det bara en skarp gräns, den mellan liv och död. Antingen duckar du i tid eller också träffar du elledningen och dör. Antingen lyckas du klättra uppför väggen eller också faller du ner och dör. Här existerar inga gråzoner.
Men Amir berättar att det inte var någon självklarhet att få igenom sitt svartvita önskemål. Finansiärerna satte sig på tvären – men han stod på sig. Det SKULLE bli som han ville. Och han har all anledning att vara glad över att det blev så.
Konsten eller livet?
En av filmens starkaste scener utspelar sig i samband med Berlinbiennalen 2013. Gänget som väckt uppmärksamhet med sina målade husväggar fick en inbjudan av konstetablissemanget som förväntade sig en prydligt utportionerad konstnärlig input och ett teoretiskt förhållningssätt till det fascinerande fenomenet "Pixação".
Men när kuratorn & co visar upp den trävägg de låtit resa i en kyrka enkom för denna expressiva graffitikonst ser de brasilianska gästerna enbart konfunderade ut. ”Vi är inte vana att måla där det är tillåtet – utan konflikt”, säger ledaren och kort därefter klättrar snabba ben över den svajiga träväggen och upp mot de kulturmärkta kyrkomurarna.
Och sedan är det kört. Kaos utbryter. Eftermälet blir utdraget. I samband med pressvisningen berättar ändå filmens producent att katolska kyrkan aldrig indrev de skadeståndskrav som det talades om. Kyrkan ville helt enkelt inte ha den ”bad will” det kunde ha inneburit att framstå som girig.
Lång process
Amir har följt Djan, William, Biscoito ja Ricardo under många år. Han har blivit deras vän, levt deras liv. De har tågsurfat tillsammans, delat förtroenden. Och han medger att det inte varit helt lätt att vara en del av gruppen samtidigt som han förevigat dem. Men han är glad att allt slutade lyckligt. Att ingen dog.
Som åskådare känner man att man kommer dessa män nära, man känner för dem och med dem och man får en hälsosam inblick i en värld där surfande inte är förknippat med lata sommardagar för priviligerade västerlänningar och där graffiti inte handlar om att kludda ner en metrovagn på väg hem från skolan.
"Pixadores" är också en påminnelse om vikten av att kunna uttrycka sig även om man inte behärskar alfabetet eller äger ett pass. Det viktiga är att någon ser ditt tecken, förknippar det med ditt namn, kommer ihåg dig. Det är det som är viktigt – att finnas i det kollektiva minnet.
Så här har ni avslutningsvis ett namn som har alla förutsättningar att etsa sig fast i det allmänna medvetandet och det offentliga rummet: Amir Arsames Escandari. En man som också valt att skriva i bilder.
