Hoppa till huvudinnehåll

Östnyland

Fredrika Sundén: En bit av mig försvinner med Östis

Från 2014
Uppdaterad 20.11.2014 08:15.
Fredrika Sundén är redaktör och arbetar för Svenska Yle.

Jag var bara femton år då Östra Nyland publicerade min allra första artikel. I den åldern var stoltheten att se sin egen artikel i tryck enorm.

Den där första artikeln och många fler jag skrev under de kommande åren finns fortfarande sparade i ett klippalbum som jag ibland plockar fram av nostalgiska skäl.

I dag grimaserar och förvånar jag mig över att de någonsin gick i tryck, så dåliga som de var – men också tacksam för att tidningen vågade lita på en femtonårig flicksnärta från Pernå, till och med så mycket att jag fick börja göra riktiga frilansuppdrag så småningom.

Utan den tilliten kanske jag hade slutat som något annat än journalist.

Den första gången jag jobbade på tidningen så där ”på riktigt”, och inte bara som frilans eller ungredaktör, var sommaren 2010. Då hade jag precis lagt ett år av journalistikstudier vid Soc&kom bakom mig och skulle göra min första sommarpraktik.

Vi var tre sommarreportrar – min klasskamrat från Helsingfors, en akutvårdsstuderande från Liljendal och så förstås jag, och hela tidningens öde låg i våra händer.

Eller ja, så kändes det åtminstone.

Heliga kaffepauser och möte på stranden

Vi hade morgonmöte på stranden ett par gånger, eftersom temperaturen inne i det gamla bageriet på Alexandersgatan där redaktionen då höll till sköt i skyarna till följd av en riktigt obehaglig värmebölja. Som värst visade termometern 34 grader. Lurenspjäsen gick på Lappträskdialekt, och min klasskamrat från Helsingfors följde med då jag skulle recensera premiären. I pausen fick jag lov att förklara vissa av orden han inte förstod.

Tvåans heliga kaffepaus har också en speciell plats i mitt minne. Redan fem i två på eftermiddagen började det skramla i köket, en uppenbar antydning om att det började vara dags att lämna arbetsbordet för en stund. Att inte missa kaffepausen var till och med så viktigt att vi bokade våra intervjuer enligt den – det gällde att endera hinna tillbaka till redaktionen i tid, eller att åka i väg först efteråt.

Devisen för våra artiklar blev det något skämtsamma ”he duger noo hii i skoogin”, även om vi trots det tog vårt arbete på största allvar.

Som att komma hem igen

Efter den där första sommaren tog jag en svängom via Yle och Borgåbladet innan jag äntligen återvände till Östra Nylands redaktion för ett par år sedan. Då hade Östra Nyland flyttat in hos konkurrenten Loviisan Sanomat på Sibeliusgatan, men det kändes ändå nästan som att komma hem.

Nyheten om att Borgåbladet och Östra Nyland skulle bli ett kom inte som en överraskning för mig. Snarare var det något som jag redan länge befarat, trots att jag in i det bittra slutet vågade hålla tummarna och hoppas på ett annorlunda beslut.

Jag skulle ju gärna ha sett att Östra Nyland fick fortsätta vara självständig.

För min del handlar vemodet som kröp fram inte om någon illvilja gentemot Den Andra Tidningen eller Den Andra Orten. Jag har nämligen en Borgåpappa och en Lovisamamma, och har vuxit upp i Pernå där tidningarnas utgivningsområden delvis överlappar. Så länge jag kan minnas har min familj hört till dem som prenumererar på Östra Nyland och Borgåbladet, och jag har vuxit upp med två fötter stadigt planterade i östnyländsk jord.

Namnet får känslorna att svalla

Varför just namnet på den nya tidningen upplevs som så viktigt av så många upplevs kanske som förbryllande av vissa. Men jag har förståelse för att just den frågan får läsarnas känslor att svalla, eftersom just det upplevs som så väsentligt för ens identitet och vara eller icke-vara.

De som inte förstår sig på mindre lokaltidningar fnyser ofta åt dem. Och visst, kanske kattdop ute i de östnyländska byarna inte är av så stor betydelse i det stora sammanhanget, men de är viktiga för lokaltidningens läsare.

Jag vågar också påstå att jag lärt mig mycket mer under min tid på Östra Nyland, inte bara vad gäller det journalistiska verktyget utan också livet, än jag hade gjort som ungt, oerfaret journalistfrö på någon större redaktion.

Allt nytt kräver tid att vänja sig vid

Fastän jag vet att Östra Nyland inte försvinner, utan fortsätter i en ny form, känns det som om något väsentligt, en liten bit av mig själv, går förlorat med det gamla namnet. Löjligt, kanske, men jag är övertygad om att jag inte är den enda som känner så.

Oberoende av vad den nya tidningen kommer att heta tror jag ändå att den blir bra. Förr eller senare kommer också vi som håller de gamla produkterna kära att kunna ta den till oss, även om det tar sin lilla tid.

Och det ska det också få göra.

Läs också:

Sune Bergström: Min klockarkärlek till Östis
Stort intresse för namnet på tidningen "Öst"