Hoppa till huvudinnehåll

Utrikes

Utbud utan innehåll

Från 2014
Uppdaterad 29.10.2015 14:59.

Bruce Springsteen är en lysande tolkare av samtiden. På sistone har jag ofta tänkt på ett av hans sämre alster – 57 channels and nothing on.

”57 channels and nothing on” handlar om att ha allt men att ändå känna sig tom inombords. Orsaken till att jag på sistone tänkt på låten beror däremot endast på refrängen – 57 channels and nothing on.

Femtiosju kanaler räcker dessutom ingen vart. Antalet kanaler i min digibox överskrider lätt 300. Ändå har jag oftast känslan av att det inte finns något vettigt att titta på.

Då jag växte upp på 80-talet så brukade jag dagdrömma om att ha samma utbud av TV-kanaler som folk hade i USA. Med stora öron lyssnade vi hemma i Lovisa då någon berättade om någon de kände som kände någon som hade vistats i USA och hade tillgång till tiotals TV-kanaler.

Det lät sagolikt för oss som hade två kanaler. Utbudet var så knapert att det var en stor TV-dag hemma hos Vuojärvis då det visades tyngdlyftning på TV2.

På 90-talet hann verkligheten i kapp Lovisa och vi fick äntligen kabel-TV och mängden kanaler ökade markant. Den utvecklingen fortsatte sedan sakta men säkert, oberoende om jag bodde i Åbo eller Helsingfors. Antalet TV-kanaler i vårt hem i Helsingfors var sannolikt rejält mer än de 57 som Bruce Springsteen sjunger om.

Trots det så hade jag ganska höga förväntningar på TV-utbudet här i USA. De förväntningarna kom dessvärre snabbt på skam. Det mesta som visas på amerikansk TV är skräp. Och det som är av hög kvalitet sänds i regel omgående också hemma i Finland.

I skrivande stund kan jag till exempel njuta av pärlor som:
- Littlest Pet Shop
- Mike Ditkas Steakhouse
- Cold Weather Must Haves
- Top 20 Most Shocking Worst Days on the Job.
- Say Yes to the Dress
- Sexy Face at any Age.
- Otaliga repriser på serier som Friends, Seinfeld och Gilmore Girls.

För att hitta de ovan nämnda guldkornen gick jag dessutom bara igenom 65 av de över 300 kanalerna. Inte undra på att de enda programmen min sambo tittar på då jag jobbar är Efter Nio och Cirkus Familj via Yle Arenan.

Den kanske största besvikelsen i det amerikanska TV-utbudet har varit HBO. Kanalen är nästan mytomspunnen tack vare sina högklassiga serier men så mycket mer än serierna har HBO inte att bjuda på. Jo, en hel del två till tre år gamla filmer som repriseras stup i kvarten. Men det gläder oss inte nämnvärt.

Det enda som genomgående håller hög kvalitet i amerikansk TV är sportsändningarna. Samtidigt skulle man hoppas att de amerikanska kanalerna skulle satsa på genustänk. Så gott som alla idrottssändningar kretsar kring män. Det enda undantaget jag har upplevt var US Open i tennis. Ja,och så är de flesta intervjuarna i sportsändningarna fräscha, unga kvinnor. Undrar just varför.

Om kvaliteten på programmen i amerikansk TV lämnar en del att önska så kan det samma inte sägas min enda gedigna kontakt till den amerikanska tidningsvärlden. New York Times är en fantastisk dagstidning och antalet briljanta artiklar är så stort att det grämer mig dagligen att jag inte hinner läsa dem alla.

Så till sist och syvende är det kanske bara bra att Bruce Springsteen hade rätt. 57 channels and nothing on innebär att jag har mer tid över för att läsa.

Park Slope 11215