Hoppa till huvudinnehåll

Åboland

Kriget och nödåren lärde finländarna sparsamhet

Från 2014
Uppdaterad 21.11.2014 08:47.
5 min

Med dagens alla prylar och kläder är det lätt att glömma bort att vi för inte särskilt länge sedan hade det mycket kärvare.

En som upplevde 1930-talets lågkonjunktur, krigstiden och återuppbyggnaden efter krigen är pensionären Dolly Heino från Pargas. Hon hade nyligen börjat skolan då Vinterkriget bröt ut.

- Det blev svårare att få både mat och kläder då kriget bröt ut. Jag märkte särskilt bristen på kläder, eftersom jag växte och behövde större kläder.

För att se till att det fanns mat och kläder åt alla, infördes ett ransoneringssystem med köpkort på hösten 1939. Men det gällde ändå att vara uppfinningsrik och att ta till vara allt för att få vardagen att löpa.

- Allting syddes om. Gamla kläder sprättades upp, och man gick med kläderna så länge att de nästan föll av en. Var man barn, växte man ur kläderna fort och då gällde det att skarva till dem. Jag minns att mamma också hade en klänning som hon hade skarvat i midjan.

Dolly Heino minns väl nödåren under och efter krigen i Finland.
Bildtext Dolly Heino lever sparsamt ännu i dag.

Skorna var också en bristvara och bristen på ordentliga råvaror gjorde att man fick ta till lite annorlunda lösningar.

- Vi hade träskor, men utan hela träskobottnar, bottnen var som tummen i bredd. Skorna var hopfogade, antagligen med papperssnören, eftersom ovantåget bestod av vävt papperssnöre. Det betydde i praktiken att började det regna, fick man klara sig strumpfota. Men det var skor i alla fall.

Förutom hjälppaket från bland annat Sverige och USA, så bytte man också till sig saker.

"Barnen skulle få det bättre"

De sista köpkorten slopades så sent som 1954, men sparsamheten från nödåren satt länge kvar hos folket.

- Vår son föddes 1958, och 1960, ännu då så sydde jag byxor, en längre jacka, och en mössa med skärm åt honom av min mans udda rock och byxor.

Det var tuffa år, men man var nöjd med det man fick, och blev duktig på att ta tillvara saker, trots att tiderna blev bättre. Sett ur det ljuset, är dagens konsumtionhysteri av en fullkomligt annan värld.

- Inte skulle jag vilja ha den där tiden tillbaka, men nog har det gått för långt i dag. Vi borde nog tänka om då våra avfallsberg blir bara större och större.

Samtidigt är den sparsamma äldre generationen inte heller alldeles skuldfri i den här utvecklingen, det medger också Dolly Heino.

- Jag tror att det också samtidigt är vårt fel att det har blivit som det har blivit. Eftersom vi ändå hade det så pass knapert, så ansåg man att barnen skulle få det bättre och slippa uppleva det vi upplevt.

- Sedan har vi företagen och köpmännen som också gör sitt för att öka konsumtionen. Man ska sälja och sälja. De ska göra bra affärer. Därför tar man in så många olika märken och varor som möjligt. Men det är helt onödigt. Varför ska det finnas av allt möjligt ifrån jordens alla hörn, importeras så mycket, då det finns inhemskt som skulle kunna användas?