Hoppa till huvudinnehåll

Inrikes

Närståendevårdaren behöver egen tid för att orka

Uppdaterad 25.11.2014 13:56.

En blomsterprydd dörr, med blommorna formade som ett hjärta - det är hemdörren till Carita och Erik Malin i Sibbo. De har varit gifta i 56 år och de senaste knappa två åren har Carita varit sin mans närståendevårdare. Se hela intervjun här intill!

Dagligen sköter och smörjer Carita sin nästan blinda, både diabetes- och Alzheimersjuka man Eriks fötter. Det är här Erik vill vara, i eget hem.

- Det är bra att få vara hemma, inte skulle jag vilja vara någon annanstans, säger Erik och plirar vänligt.

Si och så med orken

Han är ännu i ganska gott skick, säger Carita men vi tar en dag i sänder. Det beror helt på hur jag länge jag orkar. Ibland är jag helt utslagen på kvällen och vill bara dra täcket över mig. Sedan följande morgon kan jag känna mig hur bra som helst inför den nya dagen. Det varierar, säger hon fundersamt.

Carita har vårdat i generationer och tagit hand om sina båda föräldrar in i det sista.

Hon fick tidigare bidrag för sitt arbete som närståendevårdare men det togs bort när det var frivilligt, uppgav kommunen. Summan var knappt 200 euro. Nu har de lämnat in en ny ansökan men utgången är oviss, vi får se, säger hon själv.

Dyrbara lediga timmar

En gång i veckan går Erik på "dagvård" som han småleende kallar det. Det ger Carita sex dyrbara, lediga timmar.

- Det är härligt, säger hon, jag behöver inte oroa mig för om "kranen rinner" när jag är borta. Timmarna går bara så fort.

Erik säger själv att det var svårt att vänja sig vid att vara borta hemifrån först men att det numera går bra. Han får mat och kaffe, jumpa och program under dagen och får träffa andra människor. Det gör gott att lufta på sig, tycker han.

Carita medger att arbetsmängden ökar hela tiden i och med att Eriks syn är så dålig. Dessutom varierar aptiten hos Alzheimerpatienter.

- Ibland kan jag ha stått i köket två timmar och när vi sätter oss till bords säger Erik att han inte är hungrig. Det känns tungt, säger hon.

Finns intresse att sköta de närmaste

Närståendevårdarnas antal växer hela tiden, så gör också behovet av utbildning, avlastning och tips om hur man kan söka ekonomiskt bidrag, säger koordinatorn för närståendevården i Sibbo, Ingela Lindholm.

- Vi har nyligen ordnat en första pilokurs för närvårdare här i Sibbo och hade ett tiotal deltagare. Vi testar konceptet tillsammans med Folkhälsan och församlingen, berättar Lindholm.

Ingela Lindholm är koordinator för närståendevården i Sibbo
Bildtext Ingela Lindholm ser att behovet av stöd och utbildning ökar hela tiden.

- Vi har fått mycket positiv feedback på kursen. Den ger redskap och tips om vem som kan ge råd och stöd - att man inte blir ensam, säger Lindholm.

Lindholm uppger att 300 000 finländare beräknas arbeta som närståendevårdare, av dem utför 60 000 krävande vårdarbete. Ändå är det bara 40 000 som får lön eller bidrag för sitt arbete.

- Det behövs mer information om hur man kan söka bidrag och vilka villkoren är, säger Lindholm.

Enligt henne utgör närståendevården en oerhört viktig del av hela "vård i hemmet"-konceptet.

- Utan de anhöriga klarar vi inte av att ta hand om de äldre, helt enkelt.

Läs mera:
Handbok om närståendevård
Oro och ansvar tynger närståendevårdare
Läs Social- och hälsovårdsministeriets rapport om närståendevården
Till sidan om närståendevårdare, på finska
Stöd för närståendevårdare via Röda korset
De vanligaste frågorna om närståendevård, Folkhälsan svarar