Hoppa till huvudinnehåll

Inrikes

Anne Söderlund: Är det sådan här vård vi vill ha?

Från 2014
Uppdaterad 25.11.2014 17:35.
Anne Söderlund är redaktör och arbetar för Svenska Yle.
Bildtext Anne Söderlund är redaktör och arbetar för Svenska Yle.

Ett plötsligt och oförklarligt svimningsanfall och ett fall mot bordskanten med ett ymnigt, blödande sår i pannan som följd. Så började ett förvirrat dygn för den annars mycket aktiva och alerta 95-åringen. Pratet om den stora vårdreformen ter sig märkligt mot bakgrunden av verkligheten inom vården idag...

Den lokala hälsostationen i Grankulla förstod genast allvaret och gav en läkartid klockan 14.00. 95-åringen kom i god tid till hälsostationen. Sedan började en lång dags väntan mot natt. Klockan blev 14, klockan blev 15, klockan blev 15.30 utan att hen eller någon annan i väntrummet kallades in. Såret i pannan blödde fortfarande. Ingen frågade 95-åringen om hen behövde ligga ner, ingen frågade om hen behövde vatten, ingen informerade om varför det dröjde. Det här alltså i Grankulla där hälsovården sägs fungera mer eller mindre prickfritt. Hur månne det är i kommuner där hälsovården inte gör det?

Två timmar efter utsatt tid kallade läkaren in 95-åringen, bad om ursäkt för att det hade dröjt, limmade såret i pannan och meddelade att patienten omedelbart måste till akutmottagningen på Jorvs sjukhus. Läkaren misstänkte lindrig stroke eller blodpropp.

Plaststolar och kurrande mage

Väl framme på Jorv placerades 95-åringen genast i en säng i ett av övervakningsrummen. Jourhavande läkaren kom, ställde frågor och beordrade provtagningar och undersökningar. Sedan fortsatte väntandet timme ut och timme in.

Vi som följde med kördes ut ur övervakningsrummet i takt med att det fylldes av andra akutpatienter. Vi placerade oss i väntrummet med smutsvita väggar och grått golv i blåa, svettiga plaststolar. Klockan hade slagit 19 och kafeterian hade stängt. Efter det stod inget kaffe eller te, ingen smörgås, ingen chokladstång att uppbringa på jouren, varken för patienterna eller deras följeslagare. Att det hade gått 12 timmar sedan 95-åringen hade ätit senast kunde man tyvärr inte göra något åt. Om inte röntgen och datortomografin avslöjade nånting annat skulle hen ju hemförlovas samma kväll så ätandet fick vänta till dess.

Bland irritation och inflammationer

Vi som satt i väntrummet och som inte var sjuka fördrev tiden med att stirra på klockan på väggen, kolla facebook, göra anagram eller spela sudoku på telefonerna. Varje gång någon patient ropades in hoppade vi till. Namnen ropades ut högt och irriterat. Ett tonfall som klart signalerade att patienten störde personalen genom att besöka jouren just då. Att våga gå in i mottagningsrummet efter ett sådant bemötande kräver mod.

Patientsekretessen var det också lite si och så med.

Efter några timmar i jourens väntrum vet jag nu att Mansikka-aho hade dåliga syrevärden i blodet och måste stanna kvar på avdelning över natten. Att Abdullah hade svår värk i underlivet och måste ge urinprov för att hon antagligen har urinvägsinflammation. Att unge Rantalainen hade fått en inflammation i penisen. Allt detta tutades ut högt och tydligt i väntrummet, mitt bland oss alla andra som satt där. Det var förvisso intressant, men samtidigt pinsamt.

Väl inne i övervakningsrummet fick jag veta att damen som ligger i sängen bakom skynket bredvid 95-åringen hade blivit opererad dagen innan, hemförlovats samma dag och spytt oavbrutet sedan dess. Hon bad om vatten eftersom hon inte hade fått sig nånting på 36 timmar, men fick ett bryskt ”nej” till svar. Dropp fick hon inte heller, eftersom läkaren inte hade beslutat om det.

Tur i oturen

Vid 22-tiden var undersökningarna gjorda och inga frakturer eller spår av hjärnblödning eller blodpropp kunde hittas hos 95-åringen. Vi fick lämna sjukhuset. Den dagen åts middagen som nattmat.

I samband med hemförlovningen meddelade jourhavande läkaren att det behövs fortsatta undersökningar. De ska dels ske på den lokala hälsostationen och dels inom specialsjukvården. Ordningsföljden är viktig. Först läkarbesök på hälsostationen, sedan provtagning där. Efter det följer ett nytt läkarbesök på hälsocentralen. Därefter tar specialsjukvården vid och då tas alla prover på nytt. Tidsbeställningen för den här rumban faller på 95-åringen eller hens följeslagare.

Specialsjukvården och bashälsovården kommunicerar och koordinerar inte det här med varandra. Det måste patienten göra. Hur det lyckas återstår att se.

Varför är det så här?

När jag satt i väntrummet kunde jag inte annat än ställa mig frågan om det här verkligen är den sjukvård vi vill kämpa för? Är det till detta jag vill att mina skattepengar ska gå? Finns det något bättre sätt än den nordiska välfärdsmodellen? Understrykas bör ändå att den vård som gavs 95-åringen, när den väl gavs, var god och noggrann. Jag ifrågasätter ändå sättet den gavs på.

Att som patient tvingas sitta i timmar utan mat och dryck i extremt otrivsamma utrymmen förbättrar knappast välbefinnandet. Lite målfärg på väggarna samt en kaffe- och smörgåsautomat kostar egentligen ingenting, men kunde skapa en varm atmosfär. Dessutom kunde patientsekretessen hållas bättre om det fanns stilla, lågmäld bakgrundsmusik i väntrummet.

Att mötas av gälla, irriterade röster när magen värker eller benet har gått av skapar knappast en känsla av att vara omhändertagen för den man är, utan för att det är ett jobb. Om man inte kan kalla folk vid namn vänligt, kan man kanske införa nummerlappar. De gör det knappast trivsammare, men betydligt anonymare.

Att som patient tvingas vänta timme efter timme utan att få information om varför det dröjer så länge och vad som ska göras härnäst skulle aldrig godkännas inom annan kundservice. Borde inte samma krav på kommunikation som ställs på till exempel VR:s service gälla också inom sjukvården?

Vårdreformen ska göra byråkratin inom sjuk- och hälsovården mindre. Frågan är om en reform av det här slaget kan åstadkomma det eller om vi borde tänka om helt och hållet. Ju snabbare och vänligare vården är, desto fortare tillfrisknar patienterna. Ju bättre folket mår, desto billigare blir det för samhället. Alla skulle alltså vinna på en reform där skranken mellan bas- och specialsjukvården rivs och kommunikationen och koordinationen löper. Men då ska de också göra det på riktigt och inte bara på pappret.

Läs också: Vårdreformen klar för riksdagen