Hoppa till huvudinnehåll

Titta och lyssna

Du får aldrig nämna din pappa

Från 2014
Uppdaterad 02.12.2014 11:05.
Hjätinnebarn

Det är fortfarande tabu att tala om de över 80 000 män som stupade i krigen. Till och med på de stupades dag tenderar festtalen att handla om veteraner, krigsinvalider och möjligen lottor, men mera sällan om dem som faktiskt satte livet till, och nästan aldrig om de familjer de lämnade efter sig. Fortfarande tiger vi ihjäl de redan stupade.

Många av de män som stupade var så klart gifta och hade barn. Krigsänkorna och deras barn har aldrig fått något officiellt erkännande. Eller har du hört dem omnämnas i något festtal? Många av krigsänkorna gifte aldrig om sig, utan levde med sorgen hela livet. De flesta var inte ens 30 år fyllda när kriget tog deras män.

Ofta blandas krigsänkebarnen ihop med krigsbarnen, fast de är två olika grupper. Krigsbarnen sändes till fosterhem i Sverige eller Danmark; krigsänkebarnen var barn vars pappor stupade i kriget.

Krigets fasor i skymundan

Änkorna och deras barn var en stor men marginaliserad grupp. Medan krigen pågick var det av förståeliga skäl inte taktiskt att göra ett stort nummer av de stupade. Till och med begravningarna sköttes ofta i skymundan. Nya soldater rekryterades hela tiden, och då skulle inte krigets fasor betonas. Bildspråket på de postkort som skickades från fronten är förbluffande i sin disneyaktiga estetik. Soldaterna framställdes som guldlockiga småpojkar i treårsåldern som fick leka med spännande kanoner och annat skoj.

Ung kärlek var förstås ett annat tema på korten. Och till syvende och sist var det detta som många soldatpojkar stred för; drömmen att en dag få komma hem igen till sin älskade och ha ett familjeliv i en egen röd stuga i ett självständigt Finland. Därför gifte sig också många och skaffade familj redan i väldigt unga år under krigen. Som en motvikt till det horribla krigandet.

Inkapslad sorg

Efter krigsåren fortsatte tigandet om de stupade av bara farten. Änkorna sörjde sina älskade hejdlöst, och blev tvugna att mer eller mindre kapsla in sorgen för att orka hugga tag i den hårda vardag som nu väntade. De fick jobba för två för att klara av att försörja sig och barnen. Det att vissa män hade stupat och andra hade fått komma hem blev som en barriär mellan olika familjer, där svåra outtalade känslor av både skuld, skam och avund spelade in.

Änkebarnen växte upp i en atmosfär av diffus skam över sin situation. Tiden var ju också fortfarande sådan, att oberoende av vilken orsaken var, så var det skamligt att inte ha en pappa. De allra flesta försökte hålla det hemligt att pappan stupat, om det bara var möjligt.

Att göra upp med det förflutna

I dagens läge kan det kännas ofattbart att det att man var barn till en stupad kunde vara en orsak både för klasskamrater och lärare att mobba en. Var det en oförlöst sorg hos nationen som tog sig ett sådant vrickat uttryck i stället? Men till all lycka finns möjligheten att göra upp med det förflutna så länge man lever.

Så sent som 2003 samlades en liten grupp på 14 finlandssvenska krigsänkebarn på Lärkkulla i Karis, och talade ut med varandra om sina fäder och saknaden. Vissa fick då tala om sina pappor för första gången i sitt liv. Genom gråt och skratt sammansvetsades gruppen till goda vänner på tre dagar. Insikten att andra krigsänkebarn måste få uppleva samma sak var också kristallklar, och sedan dess har krigsänkebarnens förening vuxit snöbollsartat.

Den som vågar öppna sitt hjärta och tala ut om det som tynger en, och har möjligheten att göra det i en trygg miljö blir lättare om hjärtat och en gladare människa. Därför är det inga nedstämda figurer man möter på föreningens årliga sommarsamling.
Gråten måste gråtas hela livet, säger en deltagare, för då har man tillgång till skrattet, som alltid finns där.

Pendeln har svängt för krigsänkebarnen. Det som under hela barndomen fick dem att känna sig ensamma och mindre värda än andra - att deras pappor stupat i kriget - har nu gjort att de har hittat många nya hjärtevänner som delar samma öde.

Att få nya riktiga vänner också efter sextio och sjuttio års ålder är något jag skulle unna varenda människa. De finlandssvenska krigsänkebarnen är lyckligt lottade på så vis.

Erkänsla efter 70 års väntan

Under hösten 2014 har det börjat skickas ut ett officiellt hedersmärke till krigsänkebarnen. Följebrevet är undertecknat den 27 september 2013 av dåvarande statsministern Jyrki Katainen och social- och hälsovårdsministern Paula Risikko.

I brevet står:

"Vi visar vår högaktning för den stora uppoffring för fosterlandet som de krigsvärnlösa som förlorat sin far och/eller sin mor i Finlands krig 1939 - 1945 gjort. Vi tackar er för ert livsarbete för Finlands väl"

Rose-Maj Fröman, som hör till både Svenskfinlands Krigsänkebarn och den finskspråkiga föreningen Pääkaupunkiseudun Sotaorvot har redan fått brevet och hedersmärket på posten. Hon är mycket nöjd.

- Jag tycker märket är mycket vackert. Jag kommer att bära det med stolthet.

Text: Barbro Björkfelt

Texten uppdaterad 28.11 kl. 18.35.

Dok: Hjältinnebarn
Yle Fem söndag 30.11.2014 kl. 20.00 (repris lördag 6.12.2014 och söndag 7.12.2014)
30 dagar på Arenan

Redaktör: Barbro Björkfelt