Hunden Breeze har bara ögon för Robban

Jag skulle kunna vara som vem som helst på tåget den här morgonen, men jag sticker ut. Jag är träningsklädd. Redo, kanske, för mitt livs första agilitypass.

Den kalla novembermorgonen får mig att huttra extra mycket. Bredvid ishallen i Konala ligger agilityhallen. När jag kvällen före talade med min tränare för dagen avslutade hon med att säga att jag skulle få springa. Mycket. Ett djupt andetag och in i hallen bara. Hur ont kan det göra?

Agilityexperten Jenna Caloander har många års erfarenhet av hundar och tar emot mig med ett leende.

- Välkommen! Kom så börjar vi. Vi vill inte frysa och banan är färdig.

Förvirringen är total när hon drar med mig ut på banan. Det är hon och jag och jag kan inte komma över att det känns som att det saknas något. Hunden!

- Men först går vi genom banan utan hund. Du måste lära dig det som hunden redan kan!

Det är hopp, tunnlar och käppar numrerade på ett nästan obegripligt sätt. Efter att ha gått genom hallen en gång tillsammans med Jenna kan jag säga att jag inte alls var på banan.

- Lita på hunden! Du måste vara i rörelse hela tiden och visa. Hunden vet.

Första mötet med Breeze

Jenna instruerar lugnt och metodiskt, hinder för hinder. Det märks att hon gjort det här länge. Efter ett tag börjar jag faktiskt nästan förstå hur banan skall springas.

- Nu ska du få träffa Breeze.

In i hallen flyger ett svartvitt krutpaket. En 3-årig bordercollie kommer in med en sådan fart att det mer eller mindre visslar då hon springer förbi mig.

- Breeze är lugn och tävlingsvan. Kom bara ihåg att det är viktigt att röra sig hela tiden.

Tillsammans testar vi igen att gå genom hela tävlingsbanan med Breeze, lufsande och hoppande runt oss. Hon tuggar intensivt på en gummiboll samtidigt som hon tittar nyfiket på mig.

Allvaret börjar

Jenna tycker att det börjar bli dags att starta.

- Först springer jag, och sedan du. Okej?

Jenna ler och försöker uppmuntra mig. Jag klagar på att jag inte fått kaffe ännu och bara ätit lite müsli till frukost.

När Jenna sticker iväg med Breeze får jag se ett exempel på totalt samspel mellan djur och människa. Hon gör små bestämda rörelser, hon rör sig hela tiden, passar på att berömma Breeze och skrattar. Breeze följer varenda uppmaning till punkt och pricka. När mållinjen korsats får Breeze sin gummiboll och lyckan är total. Jenna är knappt andfådd.

Lidingö och Uppsala tillsammans

Så är det min tur. Utan att ha fått kaffe. Det är Breeze och jag mot klockan och Jenna. Jag oroas lite över att Breeze inte skall förstå mina kommandon.

- Breeze kommer från Lidingö i Stockholm. Ni får knappast några problem med att förstå varandra.

Orden som skulle vara lugnande föder snarare prestationskrav hos mig. Vad menade hon? Blev det här en landskamp nu?

Vi kör igång och Breeze klarar första hoppet elegant. Så drabbas jag av en kortslutning och allt går fel. Strunt samma, vi fortsätter. Det här var kul!

I mål var jag 1 sekund snabbare än Jenna, men tyvärr ledde bristerna i min kommunikation till att Breeze sprang lite fel.

- På en tävling hade ni tyvärr blivit diskade. Men det såg bra ut det där!

Dags att pusta ut

Belöningen, den söndertuggade slemmiga bollen, får jag nu kasta till Breeze. Jag får mitt kaffe och vi sitter tillsammans och pustar ut.

Det var ett svettigt men ack så roligt första agilityträningspass. Jag förstår varför någon vill träna agility. Efter passet, på kontoret, kan jag säga att det här gjorde ont på mig. Agilityn gav träningsvärk i båda låren. Rejäl sådan.

Tills vidare har vi bara en hamster där hemma, men blir det hund så…

Läs också: Tamminens träningstips: jobba, vila och skaffa energi

Efter Nio om träning, torsdagen den 27 november kl. 21:00 i Yle Fem och på Arenan.