Hoppa till huvudinnehåll

Huvudstadsregionen

Mira Myllyniemi: En hyllning till min farmor

Från 2014
Redaktör Mira Myllyniemi

Jag har haft fyra människor i mitt liv som har behandlat mig som ett helgon oavsett vad jag har gjort. Nu har jag bara en av dem kvar och nu är det hennes tur att bli behandlad som det helgon hon är.

Yles satsning #användhjärtat har fått mig att uppskatta min tid med mina mor- och farföräldrar ännu mer än tidigare. Det här fyra typerna har gjort sitt bästa för att jag och mina syskon och kusiner ska få ett bra liv.

Min mormor, morfar, farmor och farfar har varit de enda människorna i världen som alltid har varit på min sida. Jovisst, jag har en mamma och en pappa som också har varit på min sida, men deras uppgift har även varit att lära mig ta ansvar för mina handlingar.

Mor- och farföräldrarnas enda uppgift däremot har varit att få mig att må bra, eller så har åtminstone jag upplevt det.

Det här gäller i allra högsta grad min farmor, eller mumma som jag kallar henne. I hennes ögon kan jag inte göra något som är fel. Inte ens då hon insåg att jag dricker öl.

Det var under min studietid i Norge. Mina föräldrar som hade varit på besök ville visa farmor hur jag bodde. Hon fick se ett videoklipp och märkte att jag hade en hel del ölburkar i min lilla studiebostad.

Dricker Mira öl, hade hon frågat besviket. Mamma hade försökt rädda situationen genom att berätta att jag bara dricker öl med maten ibland. Men min lillebror hade hånskrattat och sagt att jag visst dricker öl – MYCKET öl.

Följande gång då jag var på besök i Finland bjöd hon mig på mat och plockade fram en ölflaska. Hon sa att hon hade hört att jag tycker om att dricka öl med maten och frågade om jag tyckte om ölsorten som hon hade valt ut.

Så behandlar hon mig, min farmor. Och inte bara mig utan också de tolv övriga barnbarnen. Därtill kommer också barnbarnsbarnen, grannbarnen och vem som nu råkat vara i behov av hennes omtanke. Nu när hon har blivit äldre är det vår tur att se till att hon mår bra och det gör vi alla med glädje.

Men alla är inte lyckligt lottade. Alla har inte barn och barnbarn. Och det finns mor- och farföräldrar som inte har en lika bra relation till sina barn och barnbarn.

Bara i huvudstadsregionen bor det minst 15 000 äldre personer som känner sig ensamma. Därför är det skönt att veta att det finns människor som Anni Kultanen, Annica Sandell och Anita Eckardt, som drar sitt strå till stacken för att färre äldre ska känna sig ensamma.

Efter att ha pratat med de här människorna har jag insett att en relation som den jag har till min farmor inte behöver vara grundad på släktband. Det verkar bara vara något som uppstår mellan en yngre och äldre person som har något gemensamt.

Något som jag också har insett är att ensamhet på äldre dagar inte alltid betyder att man har varit osocial. Är man själv gammal är sannolikheten stor att ens vänner också är det – förutsatt att de fortfarande lever. Och då är det inte så lätt att bara ringa upp någon om man behöver hjälp eller bara lite sällskap.

De frivilliga som jag har talat med säger att de besöker äldre personer för att de själva får något ut av besöket. Och det här är något som också jag kan underteckna.

Det handlar om en känsla som inte uppstår när man umgås med jämnåriga. En känsla som jag saknar nu när jag bor i Helsingfors. Min farmor bor i Vasa och jag ser henne därför sällan.

Så varför inte göra som Anni Kultanen, Annica Sandell och Anita Eckardt?

Härmed lovar jag att inte bara ringa min farmor oftare, utan också att jag ska anmäla mig som frivillig och börja besöka äldre som känner sig ensamma. Gör det ni också - #användhjärtat!