Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Diplomatiskt om Norgeambassad

Från 2014
Finlands ambassad i Oslo, med kunglig ek i förgrunden
Bild: Finlands ambassad, Oslo

Finland och Norge. Grannländer, men främmande för varandra och med olika intressen. Misstro på grund av säkerhetspolitiken, ändå nära i nordiskt samarbete. Bengt Östling har läst en bok om de diplomatiska kontakterna som han anser oväntat intressant.

Jussi Pekkarinen har skrivit den tvåspråkiga boken, som dokumenterar snart hundra år av diplomatisk relation mellan Finland och Norge. "Kuninkaallisen tammen suojassa” (på svenska I skydd av den kungliga eken) kom ut i somras, översatt till norska av Tor Tveite. Mest handlar det om representationens arbetsuppgifter inom utrikes-, inrikes- och handelspolitik, vardag och fest.

Historiken handlar om några av de viktigaste arbetsuppgifterna på en ambassad, att rapportera hem, värdera, förutspå, rekommendera, representera.

En historiebok som också berättar om excentriska diplomater och glamourmiddagar under gnistrande kristaller, vid sidan av vardagen. Den dagliga lunken i en finländsk ambassad kan säkert vara nog så tråkig.

Start 1918 i Christiania

Historiken från ambassaden i Oslo bekräftar vardagens bekymmer ända sedan år 1918, då Finland och Norge knöt diplomatiska relationer.

Den haltande starten utfördes av den första utsända diplomaten, professor Allan Serlachius. Han kom till Christiania, som Oslo hette till år 1924, och öppnade en legation.

Den gemensamma berättelsen från finländska (och kanske andra) diplomater utsända i världen är att deras huvudstad inte förstår eller uppskattar dem till fullo, och att de har för lite pengar för att representera sitt land.

Diplomatisk vältalighet om excellenserna

Historiken är en kronologi över finländska ambassadörer som har tjänstgjort i Oslo. Med diplomatisk finess framhävs deras bästa sidor och framstegen i de norsk-finländska relationerna. Några diplomater tycks ändå ha stuckit ut.

Den första utsända, Serlachius, drabbades av spanska sjukan och återgick senare till sin professur i straffrätt. Han bad länge om att bli avskedad, bland annat med motiveringen att han ju inte klarade varken engelska eller franska och därför inte kunde ha någon kontakt med andra diplomater. Efterträdaren Rolf Thesleff fick bättre kontakter, bland annat med kung Haakon.

Tyyne Leivo Larsson var den första kvinnliga ambassadören från Finland i Norge, i slutet av 1950-talet. Det skakade yrkesdiplomaterna att man utsåg en tidigare riksdagsledamot och minister. Boken koncentrerar sig på hennes problem med personaladministrationen och kampen för anskaffning av en bastu.

Eduard Hj Palin får ett särskilt omnämnande i boken. Men då handlar det om Island, där Palin hade sidoackreditering som han tydligen hatade. Han skrev rapporter hem om det underliga landet som kunde ha kostat honom jobbet.

Pressproblem

Ett gemensamt problem för alla diplomater tycks vara att pressen skriver fel, och om fel saker. Receptet redan på 1920-talet var att inte ta kontakt eller skriva rättelser själv, utan använda mellanhänder, så att det verkar naturligt. Men den metoden tar långt mer arbete än att vända sig direkt till aviserna, citeras Finlands man Thesleff.

Ambassadör Lars Lindeman hade liknande problem 1977. En satirteckning av president Kekkonen som jakthund för president Brezjnev väckte uppmärksamhet. Den norska regeringen konstaterade att man inte kan tiga i oändlighet, om den ”huvudlösa och skadliga bristen på disciplin i presskretsar” fortsätter.

Diplomati är dyr

Finland är fattigt och ska så förbli. Redan år 1931 kom det första förslaget om att stänga Oslo-legationen. Det skulle vara skadligt och ödesdigert för finländsk politik, ansåg man på Finlands ambassad i Norge, och det ansåg norrmännen också.

Historiken noterar den norska finansministern som skämtade om att man borde skapa mer problem mellan länderna, för att få utrikesministeriet i Helsingfors att inse att legationen inte kunde stängas.

Samma diskussion om att stänga dyra ambassader har förts åtskilliga gånger senare, när man har försökt reducera de statliga utgifterna för diplomatisk representation.

Färg på kulisserna

Olika argument för att få göra nyanskaffningar har tydligen gjorts på ambassaden i Oslo. Kommande statsbesök har fungerat som argument för att skaffa nya byggnader, bastur, kärl och kylskåp. Åtminstone kulisserna har då kunnat få lite målfärg.

Thomas Heftyes gate 1 blev adressen för ambassaden år 1935. Ambassadören Wäinö Wuolijoki orkade inte vänta på klarsignal från Utrikesministeriet, utan köpte byggnaden för egna pengar.

Dit flyttades också den minnesek, som kung Haakon hade planterat tillsammans med president Ryti på ambassadens förra adress år 1926. Det är den eken som gett rubriken på historiken av Jussi Pekkarinen ”Kuninkaallisen tammen suojassa/I ly av det kongelige eiketreet”

Krig och fred

De mest dramatiska händelserna i relationerna mellan Finland och Norge har att göra med den tyska ockupationen av Norge. Jussi Pekkarinen beskriver hur diplomaterna försöker följa med statsmakten på flykten från Oslo och slutligen måste lämna Norge.
Finland som tysk vapenbroder var svårt att svälja för norrmännen, noterar författaren Jussi Pekkarinen.

Sedan kom notkrisen på 60-talet. Det verkar som om både Norge och Finland tidvis hade svårigheter att förstå varandras utrikes- och säkerhetspolitiska lösningar. Många stunder tycks ha ägnats åt förklaringar kring kontakterna med Sovjetunionen och senare med EU.

Oljestaten blev intressant och självständigare

I början av 1970-talet blev Norge en oljestat. Den dittills relativt fattiga bonde- och fiskenationen blev rik, lockande och viktig.

Där står man fortfarande. Olja och militär strategi gav norrmännen en ny betydelse och därmed internationell självsäkerhet. Senare har den fått drag av självupptagenhet, citeras Tapani Brotherus, dåvarande chef för UM:s Nordenkontor.

Av någon anledning tar Jussi Pekkarinens historik slut vid ungefär 1995, året då Finland gick med i EU men Norge inte. Det är mycket som har hänt sedan dess och flera ambassadörer har passerat revy, till exempel Ole Norrback och Peter Stenlund.

Glädje och sorg kring fredspriset

Höjdpunkten i den norska ambassadens liv var kanske år 2008, när president Martti Ahtisaari fick Nobels fredspris. Det är världens högst värderade pris. Bättre PR för Finland i Norge är det inte möjligt att få, skriver ambassadör Maimo Henriksson i bokens avslutande kapitel.

Urho Kekkonen vill också ha fredspriset. och blev mycket besviken när det 1975 gick till Andrej Sacharov. President Kekkonen förverkligade ändå inte sitt hot om att aldrig mer lägga sin fot i Norge.

Författaren Jussi Pekkarinen och ambassdör Maimo Henriksson vid publiceringen av boken om Finlands ambassad i Oslo sommaren 2014
Bild: Finlands ambassad i Oslo, Karoliina Huhtanen

Nya arbetsuppgifter för ambassaden

Norges globala utrikespolitiska och ekonomiska betydelse har vuxit. På senare tid har säkerhetspolitiken förstås inte mist sin betydelse, men ärendena har förändrats. I norr samövar Finland, Sverige och Nato. Ambassaden i Oslo får syssla allt mer med maritima frågor och med Arktis. Kulturutbytet har också blivit allt aktivare.

Numera finns det många finländare runtom i världen inom näringsliv, industri och sjukvård. Det bor drygt 6 000 finländare i Norge. Det är inte bara skogsfinnar på gränsen mot Sverige eller kväner i norr, utan allt fler finländare som lockas av de ekonomiska möjligheterna inom t.ex. oljesektorn i norr.

Ambassadens uppgift har verkligen förändrats, skriver Maimo Henriksson som lämnade ambassadörsjobbet 2014. Från att huvudsakligen ha representerat Finlands utrikesministerium har arbetsbilden ändrats. Nu är ambassadens jobb också att öka de ekonomiska förbindelserna, att skapa arbetsplatser i Finland och därmed finländsk välfärd.

"Kuninkaallisen tammen suojassa/I ly av det kongelige eiketreet" av Jussi Pekkarinen är utgiven av förlaget Hai