Glöm inte mommo fast hon glömt dig

Magnus och Nicke från Veckoslutskommittén på Radio X3M har båda jobbat på ett ålderdomshem. De har sett en hel del äldre under deras sista dagar i livet.

Nicke:

Då jag utbildade mig till socionom och det var dags för praktik bestämde jag mig för att prova på någonting jag aldrig provat på förut, nämligen att jobba med äldre. Praktikperioden på tre månader blev en ögonöppnare. Det första som slog mig då jag kom till ålderdomshemmet var ensamheten bland de som bodde där. Visst, de äldre var många som bodde under samma tak men det var sällsynt att de ens förde en diskussion med någon annan äldre. Det mesta handlade om rutiner. Mellan rutinerna hängde de äldre mest på sina rum och tog det lugnt.

Om kampanjen Använd hjärtat

• Använd hjärtat är en kampanj för att föra samma yngre och äldre generationer. Kampanjen ordnas av Yle och Röda Korset och varar från den 22 november till jul.
• Målet är att inspirera alla finländare, speciellt unga, att ta av sin tid och göra något för att motverka den ensamhet som många äldre känner.
• I samband med kampanjen utmanar vi bl.a. unga att ordna oförglömliga evenemang för äldre.
• Besök Använd hjärtats kampanjsida och se hur du själv kan delta!

Som studerande och ny i branschen hade jag gärna ägnat mer tid åt att ta ut de äldre på promenader, prata med dem om deras förflutna eller kanske spela kort med dem. Tyvärr fanns det inte tid för dessa ambitioner. Två vårdare och en praktikant på en avdelning har händerna fulla med allt annat. Någon ska duschas, bord ska dukas, maten ställas fram, vissa ska ha hjälp med maten. Det finns helt enkelt inte tid. Tidsbristen är mest påtaglig på demensavdelningen. Men inte lika påtaglig som ensamheten som hör de äldres vardag till.

Magnus:

Av en händelse som till stor del inkluderar mina morföräldrar fick jag efter gymnasiet jobb på samma ålderdomshem som Nicke beskriver ovan. Där bodde min mommo och moffa i en gemensam lägenhet och jobbet började med att jag en gång i veckan bastade med herrarna på avdelningen. Efter det drack vi en öl tillsammans och umgicks. De berättade om kriget, om livet om de lyckliga stunderna och de mindre lyckliga. Det var en värdefull upplevelse och jag minns fortfarande flera av våra möten på detaljnivå.

Sedan var det dags för mig att rycka in i det militära och jag var borta ett år men återkom till samma hem, till samma avdelning och spenderade hela studietiden inom åldringsvården. Jag har alltid älskat jobbet, men det är oerhört stressigt, fysiskt och psykiskt tungt och lönerna är rent ut sagt förfärliga. Jag har svårt att förstå varför ett så värdefullt jobb som att ta hand om de som formade våra liv, vår generation, inte kan ses som ett statusjobb. Det borde vara hedersamt att få ta hand om de äldre. Att se till att de inte känner sig ensamma, bortglömda eller utstötta är vårt gemensamma ansvar.

Nicke:

Mina första sex veckor på ålderdomshemmet tillbringade jag på demensavdelningen. Besöken från de anhöriga var få. Den andra sexveckorsperioden var jag på en avdelning där de äldre fortfarande var vid sina sinnens fulla bruk. Besöken från de anhöriga var betydligt fler. Skillnaden på de två avdelningarna var som dag och natt. Det fanns mer tid för socialt umgänge och tidsfördriv med de äldre så man inte behövde presentera sig varje gång man såg dem.

Jag kan förstå att det inte är så uppmuntrande att som son eller dotter besöka sin mor eller far som inte minns en. Det finns inte så mycket att diskutera. Diskussionerna går mest ut på att kolla ifall hen kunde åtminstone för en liten stund minnas det och dem som varit. Hjärtekrossande och olidligt smärtsamt att följa med. Desperationen och hopplösheten är ett faktum och som en gröngöling på praktik kände jag mig handfallen. Jag tänkte en hel del på att det där en dag kan vara jag eller till exempel min far. Oerhört knäckande tanke. Ifall det skulle hända min far skulle jag åtminstone försöka hälsa på så ofta som möjligt.

Magnus:

Varje dag satt han i soffan med tidningen utbredd på soffbordet. Tevetablån var dagens höjdpunkt och han markerade varje program han ville titta på med röd penna. För varje timme som gick strök han sedan över alla program som gått. Teven var hans sällskap, teven var hans vän.

Livet på ett ålderdomshem blir väldigt snabbt rutinformat. Både för de boende men också för personalen. Man kan nästan tala om en rutinsjuka. Det är så mycket som måste göras att det är svårt att hinna med utan klara rutiner. Jag visste exakt när jag skulle duka bordet för att hinna få ner alla till maten innan den kallnade. Duschdagar var oerhört intensiva, så också varje kväll kring läggdags. En oförutsedd händelse och schemat rubbades, många får vänta.

Ambitionen finns där, personalen gör sitt bästa. Jag gjorde mitt bästa men kände ändå ofta att jag inte räckte till. Sist och slutligen handlar det om en resursfördelning. Basbehoven måste tryggas först. Promenader, långa samtal eller varför inte ett parti schack alltid i andra hand. Som den gamla dansbandslåten gör gällande borde de "sista ljuva åren bli de bästa i vårt liv". Men i många fall är det inte alls så och ansvaret vilar på oss alla. Ett ålderdomshem är inte en avstjälpningsplats för den patinerade generationen. Samhället, de anhöriga, precis alla har ett gemensamt ansvar att måla världen i lite ljusare toner för de äldre. Vi kan alla bli bättre på den punkten.

Glöm inte mommo fast hon glömt dig.