Stasis förstörda dokument: Det oändliga pusslet

Trots att det snart har gått 25 år sedan DDR slutade existera går jobbet med att försöka klarlägga socialiststyrets övertramp vidare. Till det här arbetet hör bland annat att rekonstruera den östtyska säkerhetstjänsten Stasis förstörda dokument.

Efter att Berlinmuren föll, förstörde Stasi enorma mängder av den information, som man under årens lopp hade snokat fram.

På jakt efter papprets övre högra hörn

På borden i rummet ligger tusentals och åter tusentals pappersbitar, som eventuellt kunde passa, men det är bara en pappersbit som verkligen gör det.

Det handlar om världens sannolikt största pussel, som sedan många år tillbaka sätts på flera orter runtom i Tyskland.

Strax efter Berlinmurens fall år 1989 stod det klart för den östtyska säkerhetstjänsten Stasi att den ihopsamlade informationen inte kommer att kunna hållas hemlig i all evighet.

Innan folket ockuperade Stasis kontor, förstördes otaliga dokument. Pappren revs och sattes i säckar. En del av pappersbitarna hann gå upp i rök, men en stor del blev bara lagrat i säckar. Ännu i dag jobbar man vidare med att försöka sätta ihop pappren.

Flera månader per säck

– Inom Stasi ville man förstås förstöra bevisen och skydda sina informationskällor. Vi har märkt att en stor del av de papper vi sätter ihop härstammar från år 1989 och DDR-statens sista månader. Det handlar alltså för det mesta om fall som var under utredning då, säger Rüdiger Sielaff, som leder den tyska Stasidokumentmyndighetens byrå i Frankfurt an der Oder, öster om Berlin.

Här jobbar sex anställda med att pussla ihop pappren. Ungefär tre till fyra månader tar det att pussla ihop innehållet i en säck. Jobbet görs vid sidan av det vanliga arbetet vid myndigheten och det här görs av en mycket enkel anledning. Få personer orkar pussla en hel arbetsdag.

– Det är ett mycket svårt jobb. Hur länge pusslandet tar hänger främst på hur grundligt man på Stasi har förstört pappren. Vissa papper är rivna bara en gång, men så finns det också de som är i riktigt små smulor.

– Hur snabbt det går, hänger också ihop med hur pappren har hamnat i säckarna. I de flesta fall kan man utgå från att ett dokument ligger i ungefär samma lager av pappersbitar, men det kan också hända att bitarna av ett papper har hamnat i olika säckar och då blir det svårt. Ja, i de flesta fall till och med omöjligt, säger Sielaff.

Blir det för svårt får man helt enkelt avbryta arbetet, vilket de anställda sällan gillar.

– Vårt mål är ju alltid att få ihop hela sidor och fullständiga dokument, men ibland är det bara inte möjligt. Under de tio år vi har hållit på med rekonstruktion här i Frankfurt har ändå de anställda blivit experter på det här jobbet. Det betyder att vi dagligen får ihop nya sidor, säger Sielaff.

För att kunna sätta ihop dokumenten behövs förutom goda nerver också en kännedom om hur Stasi arbetade. Man måste känna till vad de olika dokumenten hade för betydelse i arbetet. Dessutom måste man kunna avkoda det ställvis mycket byråkratiska Stasispråket, med alla dess förkortningar och omskrivningar.

Omöjlig uppgift?

Nere i BStU-myndighetens källare, bakom lås och bom, lagras de säckar som väntar på rekonstruktion. På hyllorna finns jutesäckar, papperssäckar och säckar av plast. Hundratals säckar, alla fyllda med sönderrivna papper.

Runtom i Tyskland står fortfarande över 15 000 säckar och väntar på att få avslöja sina hemligheter. Det betyder att rekonstruktionsarbetet fortsätter på obestämd tid.

– För hand kommer vi aldrig att kunna sätta ihop alla dokument. Man utvecklar som bäst en maskin som ska kunna scanna pappersbitarna och sätta ihop dokumenten virtuellt. Vi hoppas att den här maskinen ska kunna hjälpa oss en dag, säger Rüdiger Sielaff.

Oviss framtid

För tillfället ser det ändå rätt så dåligt ut. Projektet med den virtuella rekonstruktionen står nämligen stilla i brist på pengar. Man har utvecklat maskinen så långt att den nog sätter ihop pusslet, men scannandet av pappersbitarna har visat sig vara krångligt.

Att försöka försnabba scannandet kommer att göra projektet betydligt dyrare än vad man från början hade räknat med. En expertkommission inom den tyska förbundsdagen sitter som bäst och funderar över vad som borde göras med hela projektet.

Samtidigt har man också som uppgift att ta ställning till vad som borde hända med hela BStU-myndigheten. I lagen om Stasidokumenten slår man fast att myndighetens mandat sträcker sig till år 2019.

Vem som kommer att ha ansvar för arkiven och rekonstruktionen efter det är alltså i det här skedet oklart.

Viktigt för offren

– Det skulle i vilket fall som helst vara viktigt att få i gång den virtuella rekonstruktionen. Många av DDR-regimens offer väntar fortfarande på information och de vill ju helst se dokumenten medan de lever. Dokumenten behövs också för den politiska rehabiliteringen och för att folk ska kunna göra anspråk på den statliga offerpensionen.

– Och så har ju dokumenten naturligtvis en stor betydelse när det kommer till att få fram uppgifter om DDR:s politik och historia, säger Sielaff.

Genom pusslandet för hand har man i alla fall lyckats sätta ihop innehållet i över 400 säckar. Det kan låta lite, men det handlar i alla fall om ungefär en och halv miljon sidor papper.

Många nya detaljer kring DDR:s förflutna har på så sätt dykt upp. Det var de anställda i Frankfurt an der Oder, som till exempel satte ihop uppgifterna om Stasi-informatören "IM Thomas”. En DDR-teolog som flyttade till Sverige och där fortsatte med sitt jobb för Stasi. I början av1980-talet skötte han också en professur vid Åbo Akademi.

Tre prioriteringsgrunder

Man har gjort en grov genomgång av de tusentals säckar som fortfarande väntar på rekonstruktion. Vid valet av vilken säck som står näst i tur följer man vanligtvis tre principer. För det första tar man helst en säck, som man utgår från att härstammar från någon viktig avdelning inom Stasi.

Den säck som teamet i Frankfurt an der Oder nu sätter ihop kommer från Stasis avdelning nummer tjugo (Hauptabteilung XX), med ansvar för bland annat kultur och kyrka. Med Rüdiger Sielaffs ord, en mycket intressant avdelning.

Från avdelning tjugo har man hittills rätt så lite information, och i valet av nästa säck är det här prioritering nummer två. Man sätter hellre ihop material från avdelningar och enheter, där en stor del av materialet har förstörts. På så sätt får man med större sannolikhet fram helt ny information.

Den tredje prioritetsgrunden är samtidigt också den mest konkreta. Man kollar upp hur förstört materialet egentligen är. Om man bedömer att rekonstruktionen blir för svår, lämnar man säcken orörd. Det lönar sig inte att ödsla många veckor på pusslandet, om man endast får ut ett fåtal ihopsatta papper.

Nya fynd att vänta?

När pappren och dokumenten väl har pusslats ihop, sätts de in i arkivsystemet och utrustas med sökord.

– Det räcker inte med att endast sätta ihop dokumenten. De måste också sättas i ett sammanhang, så att de är till någon nytta, säger Sielaff.

Målet är att de rekonstruerade pappren ska stå till allmänhetens och forskarnas förfogande så fort som möjligt. Kommer man över verkligt intressanta uppgifter, sätts de ofta in i arkivet redan innan hela säcken har gåtts igenom.

Då går man också oftast ut med en nyhet om fyndet.

– Det är svårt att spekulera kring vad som ännu kan döljas i de återstående säckarna. Men man kan säkert utgå från att det var viktiga uppgifter som Stasi ville hemlighålla, så jag tror nog att vi ännu kan få se intressanta avslöjanden, säger Rüdiger Sielaff.