Mitt unga jag som inte längre finns
- Det är inte längre jag, utan istället som en lillasyster eller kusin, säger fotografen och videokonstnären Elina Brotherus om självporträtten hon tog för tolv år sedan. På Galleri Ama i Helsingfors ställer hon nu ut fotografier och ger ut en bok med titeln 12 ans après – 12 år senare.
Grundidén är enkel. Som tjugosjuåring 1999 åkte Elina Brotherus till ett internationellt konstnärsresidens för unga konstnärer i staden Chalon-sur-Saône i Frankrike. Eftersom hon inte kunde landets språk började hon skriva ord på gula post-it lappar och klistra dem på respektive föremål i sitt rum. På franska kunde där stå: stol, resväska, smutsbyke, aubergine, böcker...
Lurade skaparvåndan
Tolv år senare, 2011 frågade museichefen i Chalon-sur-Saône om Brotherus ville komma tillbaka och arbeta med en workshop för gymnasieelever. Det ville hon, men på ett villkor: hon ville bo på samma konstnärsresidens. Det var här idén till utställningen 12 ans après uppstod. Brotherus, som just då var i en något blockerad skaparfas, skrattar åt att hon kom igång ”lite i smyg” till och med inför sig själv. Slutresultatet har blivit spännande dubbelexponeringar som bland annat synliggör en resa i tid, identitet, natur, rum, ljus, perspektiv, liv.
Behöver inte ta med tandborsten
Numera bor Elina Brotherus ungefär en tredjedel av året i Frankrike. Där har hon ett hus. Hon säger att det är väldigt bra för henne att ha olika länder, språk och kulturer i sitt liv. Friheten att vandra mellan de olika miljöerna gör att hon uppfattar att hon får ut det bästa av allt. Arbetet, även hennes finske mans arbete, dikterar vilket land de befinner sig i.
Kulturklipp video: Behov av flera kulturer
Till utställningen på Galleri Ama hör också en bok med Elina Brotherus´ bilder och texter.I den finns dessutom en längre text av vännen och författaren Riikka Ala-Harja, hon som 2013 blev känd för att av sin syster bli beskylld för att i romanen Maihinnousu ha plagierat systerns liv med bland annat ett barn som insjuknade i leukemi. Här i boken 12 ans après berättar Ala-Harja i korta, filmiska tablåer om sina år i Frankrike, dit även hon åkte utan att kunna någon franska.
Dags att sörja oförverkligade drömmar
Under sin franska sejour 2011 skrev Elina Brotherus längre texter. Följande text löper över tjugo post it lappar i utställningens första verk, Le deuil du jeune moi gui a été (Sorgen över mitt unga jag, som inte längre finns):
För tolv år sedan var jag här, inte precis i det här rummet, men i ett nästan likadant. Det var viktiga tider för mig, jag behandlades som en konstnär vilket klargjorde min framtid. Jag var tjugosju år gammal. I dag är jag inte längre samma människa. Jag promenerar längs med stadens gator, kommer knappt ihåg någonting.
Jag är inte nostalgisk. Mitt liv är på annat håll. För tolv år sedan funderade jag över om jag äntligen är lycklig. Kanske var jag lyckligare då än nu. I vilket fall som helst har frågan nu blivit oerhört mycket vidare och mera invecklad. För tolv år sedan var jag i ett avgörande skede: i början av ett självständigt och seriöst avsett arbete. Allting låg framför mig. Det riktiga livet skulle börja.
I dag befinner jag mig i ett nytt vägskäl. Om jag är lyckosam är jag halvvägs i mitt liv, trots att jag i varje bild ser min kommande död. Livet har inte varit det jag önskade. Snart är det dags att acceptera det och sörja de drömmar som aldrig blev förverkligade. Ett sorgearbete över den försvunna tiden, mitt unga jag, som inte längre finns.
Livets tillkortakommanden
Elina Brotherus säger att det handlar om det man kanske kunde kalla en medelålderskris. För egen del uppfattar hon att hennes känslor nu har att göra med att hon är kvinna och barnlös. Att vara konstnär, men att inte ha fått det hon därutöver skulle ha velat få i livet. Som konstnär kanske man funderar lite länge och sedan kan det bli för sent, konstaterar hon.
Livet som ett vitt blad
Elina Brotherus säger att hon fram till fyrtioett års ålder för ett par år sedan har följt sina föräldrar i spåren. Brotherus mor var fyrtioett år när hon dog och Elina minns att hon ända tills dess tänkte att hon på något sätt går i hennes fotspår. Tiden nu efter moderns död beskriver Brotherus som ett vitt blad i sitt liv.
Liksom ett vitt fält där man inte riktigt vet var man går, säger hon.
Elina Brotherus´ föräldrar var båda kemister. I slutet av 1990-talet blev Brotherus också själv filosofie magister med kemi som huvudämne från Helsingfors universitet. Efter att Brotherus´ far dog, inledde hennes mor studier vid en konstskola. I likhet med modern lämnade Brotherus kemin och började även hon på en konstskola. Det ser hon i dag som ett väldigt bra beslut. År 2000 blev hon färdig från Konstindustriella högskolans fotografiska linje. I tiderna ville Brotherus studera vid Bildkonstakademien, men nu kom kameran att bli hennes pensel.
Kulturklipp video: Att hitta sin egen väg
Naturen som skydd
Där andra har målat porträtt i ett omgivande landskap, känns landskapen som Brotherus placerar in sig själv i, som utgångspunkten för hennes arbeten. Samverkan människa – landskap blir ofta till bilder med mjuka färger, singlande ljus eller ett mjukt inbäddande dis, som i hennes bild Exercice d´equilibre (Balansövningen). I den lutar hon sig framåt och sträcker sitt ena ben bakåt i en nittiograders arabesk.
Dansarens samtida sensualitet och djuriskhet
Dans har också tidigare funnits med i Elina Brotherus produktion. I ett skede utförde hon fotouppdrag för dansutbildningen vid Teaterhögskolan. För bildserien i boken Études d'après modèle, danseurs fotograferade hon dansare från Paris operan. Det här skedde i en gammal bildkonstateljé i Montparnasse. I utstrålningen av närvaro hos dansare ser hon en stark sensualitet och samtidigt också någonting ursprungligt och djuriskt. Även det tragikomiska finns med i till exempel ett äldre verk som foto- och videoserien Dance Portraits.
Elina Brotherus En lähde täältä salaa 2009
Klargult
Också starka färgklickar är typiska för Elina Brotherus fotokompositioner. I bilderna Le Nez de Monsieur Cheval och La Chambre 10 (la porte jaune), bildar den gula dörren i bakgrunden ett kraftigt blickfång.Eller som i L`Étang Dammen där Brotherus står i vattnet med ryggen emot klädd i en klarröd kappa.
Nuet, tiden, människofiguren, det svåra med relationer, kärlek, avsaknaden av kärlek, här exempel på andra teman hos Brotherus.
Inspirerad av de stora mästarna
I det sista av utställningsrummen finns konsten med som en mycket stark inspirationskälla för Brotherus. Själv nämner hon också den holländske 1600-tals konstnären Johannes Vermeer när hon i samband med sin bild Contente enfin talar om hur ljuset faller in diagonalt från det öppna fönstret. Brotherus kallar ljuset plastiskt.
Här i det ovala utställningsrummet finns endast två bilder, upphängda mittemot varandra. De återknyter till den allra första bilden, den med texten om sorgen över att det unga jaget inte längre finns. Kanske var den unga Brotherus nöjdare än den medelålders Brotherus. Men det är åtminstone säkert att livet är snabbare när man är yngre, saker händer fort och förändringarna avlöser varandra. Nu som äldre har man mera tid att fundera över sitt liv, säger Elina Brotherus och tillägger att det också finns något gott i det.
Utställningen 12 ans après kan ses på Galleri Ama i Helsingfors 10.1 - 1.2.2015