Vem styr våra tankar?

Ända sedan George Orwells framtidsdystopi 1984 gavs ut i slutet av 1940-talet har läsarna sett paralleller till sin egen tid i romanens gestaltning av det totalitära övervakningssamhället men i den dramatisering som nu ges på Svenska Teatern förvandlas hela föreställningen till en tankeövning i språkspel och manipulation.

I Robert Ickes och Duncan Macmillans dramatisering hanteras handlingen i 1984 uttalat som fiktion i fiktionen och går därför en smula längre än de uppsättningar som nöjt sig med att understryka de uppenbara parallellerna mellan det totalitära Storebror ser dig-samhället i Orwells tappning och verkligheten utanför.

Icke och Macmillan tar avstamp i romanens avslutande avsnitt, bilagan om nyspråkets principer. Texten har karaktären av en vetenskaplig redogörelse för språkreformen i diktaturen Oceanien men den anonyma författaren låter samtidigt förstå att nyspråket,som skulle utplåna all historia och tillstymmelse till självständigt tänkande, aldrig fullbordades. Så vad var det som hände?

Segrade tankefriheten trots allt - eller är texten bara ett nytt drag i manipulationsspelet?

Vem språk, vems sanning?

På scenen formuleras frågan av en läsande skara som kunde vara framtidens oceanier samtidigt som vi i publiken tvingas ställa oss frågan vems sanningar vi själva ekar av, vems språk vi talar. Och i den frågan ligger naturligtvis också en uppfordran dold. För vem behöver tankepoliser i en tid där samhällsdebatten redan reducerats till ihålig retorik och kritisk granskning blivit synonymt med att flyktigt gilla eller förkasta?

I Jarno Kuosas regi gestaltas historien om Winston Smiths revoltförsök mot tankediktaturen som ett klaustrofobiskt och fragmentariskt läggspel. I Pyry Hyttinens videosekvenser flimrar parallellerna till vår egen tids fenomen förbi samtidigt som publiken slängs mellan rollerna som iakttagen och voyeur.

Intellektuell övning på dramats bekostnad

Och visst är det är ambitiöst men samtidigt märkligt oengagerande. I den långt drivna stiliseringen finns inte mycket som drabbar. Aaro Wichmanns Winston förblir i den här uppsättningen en rätt fjär gestalt, lika anonym som uppsättningens Julia (Kira-Emmi Pohtokari). Vi kan ana oss till hans angst men inte så mycket mer.

Betydligt påtagligare är gestaltningen av de ”godtänkande”, d.v.s. de redan tankebefriade oceanierna som i den här uppsättningen reducerats till en skara övertydliga karikatyrer. I deras utsagor flödar nyspråket i loop medan minnet lever kvar bara som ryggmärgsreaktioner i kroppen. Effekten är grotesk snarare än kuslig.

Att många referenser till Orwells skildring flimrar förbi som flyktiga scener utan förankring väcker också frågan hur uppsättningen fungerar om man som åskådare inte har romanen i bagaget. Vilka associationer föder de då? Hur långt kan man driva demonstrationen i fragmentarisering innan publiken ger upp?

Nu är det symptomatiskt nog den sista delen av uppsättningen som fungerar bäst. När Rabbe Smedlund gör entré som O’Brien, chefsideologen från det enväldiga partiets innersta krets, går uppsättningen in i en helt ny fas.

Med stram precision låter Smedlund denna djävulens advokat bryta ner sitt offer. På ett klarspråk som ekar dovt bakom nyspråkets babbel.