Hoppa till huvudinnehåll

Östnyland

Stefan Paavola: Jazz till reapris

Från 2015
Uppdaterad 26.01.2015 06:58.
Stefan Paavola arbetar för Svenska Yle - Radio Vega Östnyland

På onsdagen fick en fullsatt sal i restaurangen i Simolin-huset i Borgå njuta av en högklassig och givande jazzkonsert. Artisterna stod som arrangörer, med Borgåbon Antti Hytti i spetsen.

Istujapala2015 musicerar
Bildtext Pekka Nylund, Antti Hytti, Pekka Lahti och "Heinä" Nieminen kan sin sak med känsla och respekt för musiken.

Det är ju allmän kutym i Östnyland att jazzmusikerna själva arrangerar konserter. Thomas Törnroos är överlägset den flitigaste arrangören i trakten, men också i Lovisa spelas det jazz i Centralen och i Almska huset.

Konserterna är ofta gratis, eller så är inträdesavgiften mycket låg. På onsdagen kostade det fem euro att komma in. Det var en löjlig summa i förhållande till vad man fick avnjuta. Ensemblen Istujapala 2015 höll sin debutspelning men lät mycket sammansvetsad och färdig.

Gourmet till priset av snabbmat

Om man tar onsdagens konsert som exempel, får man en realistisk bild av vilken standard det ofta är fråga om. På estraden spelade musiker som hör till den finska eliten. Pekka Nylund gitarr och ud-luta, ”Heinä” Nieminen, gitarr, Pekka Lahti, saxofon, Jukka Wasama slagverk och Antti Hytti, bas.

Det vackra kräver fult

Musiken i och för sig var överraskande lättsmält, med vackra melodier och för det mesta harmoniska improvisationer. I Hermeto Pasquals låt Nem um talvez fick vi höra ett free solo av saxofonisten Pentti Lahti i dialog med trummisen Jukka Wasama.

Hornet både brölade och kved, medan trummorna svarade från en dov förstående värld. Det här inslaget gav en mycket bra motvikt till det vackra. Det är som väderleken i vårt land, här man sätter värde på det vackra vädret.

Egen musik i världklass

Antti Hyttis och Pekka Lahtis egna kompositioner bleknade inte mot stora mästares verk. Hyttis ”Ursula” klättrade nog upp bredvid Keith Jarrets ”My Song”. Överlag var musiken positiv till klangen. Några typiskt finska dunkla tongångar gav behövlig kontrast till det glada.

Gitarristerna ”Heinä” Nieminen och Pekka Nylund improviserade svängigt, luftigt, intensivt, med groove och flygande fritt. Alla fem musiker hölls också tätt samspelta trots att man ibland spelade utan tempo. Melodifraserna följdes på intuition och inte med hjälp av den inre metronomens trista tickande.

För svag volym

Trummorna och blåsinstrumenten var helt oförstärkta, medan kontrabasen och gitarrerna förstärktes en aning för att vara i balans. Då det klirrades med flaskor eller tillreddes specialkaffe var det mycket störande.

Om hela ensemblen hade körts genom ljudåtergivning hade det krävt mer jobb och mer pengar. Då hade alla nyanser i det ställvis mycket känsliga musicerandet kommit bättre fram. Å andra sidan hade troligen sorlet i salen ökat i takt med volymen.

Tystnad fascinerar

Nu var tystnaden i pauserna magisk. Lyssnandet var en kollektiv upplevelse. Knappt ingen täcktes prata. Tur att musiken var så bra att man inte hade behov av att prata.

Genom att våga ta sig iväg till dylika tillställningar stöder man dessa donguijotes som kämpar för att vi skall få avnjuta någonting enastående, överraskande och stimulerande.

Om man går i den tron att alla dessa som arrangerar avnjuter en massa understöd tar man fel. Så gott som allt jobb görs för att en inre låga inte släcks på grund av penningbrist.