Farmor räddade honom undan Auschwitz

Det har idag gått exakt 70 år sedan befrielsen av koncentrations- och förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Man minns idag befrielsen på olika håll runtom i världen. Vi har träffat Siegfried Heilig, vars hela liv har präglats av Förintelsen och Auschwitz.

Siegfried Heilig var nio år gammal när nazisternas hemliga statspolis Gestapo kom för att hämta familjen.

Året var 1943 och platsen ett läger för sinti och romer i staden Magdeburg. Gestapos mål var att tömma staden på alla kvarblivna sinti och romer och deportera dem österut. Av en slump skulle Siegfried Heilig ändå klara sig undan en nästan säker död.

– De frågade min farmor vad som fanns inne i vagnen där vi låg och sov. Hon svarade utan darr på rösten att vagnen var tom och av någon anledning kollade de inte saken närmare.

Siegfried Heilig överlevde alltså tack vare sin farmor Anna Heilig. Själv hamnade hon i Auschwitz där hon mördades den sjunde september år 1943.

Vad hade farmor gjort?

– Jag frågade ofta min mamma hur något sådant här kunde hända. Mänskan kan ju inte vara så ond mot mänskor som inte har gjort något. Vad hade min egen farmor gjort för hamna i gaskammaren och senare brännas tillsammans med hundratals andra mänskor?

– Det är för att vi är sinti sade min mamma. Jag förstod det aldrig då, men idag tror jag mig förstå att det kan finnas en så här enorm ondska, säger Heilig.

Trots att han undkom Gestapo och Auschwitz var rädslan och lidandet inte på något sätt över. I över två långa år höll sig familjen gömd hos en bekant och ute i skogarna.

– Ni har ingen aning om vad hunger är, säger Heilig till de skolelever som i dag har samlats för att lyssna på den historia han har att berätta.

När han berättar om åren på flykt, om osäkerheten, om rädslan, om hungern, brister han flera gånger i gråt. När han får frågan om hur det kändes när kriget var slut och han trots allt hade överlevt, kan han inte riktigt svara.

– Jag kommer ihåg krigets slut och att amerikanerna tog hand om oss, men jag kommer inte ihåg hur det kändes.

– Det är ett rätt vanligt fenomen bland många av dem som överlevde. Stressen och den ständiga oron för framtiden raderade ut mycket av vad man kände. Jag har märkt av samma sak hos många överlevande, förklarar Birgit Mair, som organiserar föreläsningar med personer som har upplevt Förintelsen.

Världens största gravgård

Att Siegfried Heilig, hans syskon och båda föräldrar överlevde, klassar Mair nästan som ett mirakel. De flesta som överlevde hade knappt några släktingar kvar, oberoende av om de var romer eller judar.

Forskare räknar med att närmare en halv miljon romer mördades av nazisterna. I koncentrations- och förintelselägret Auschwitz-Birkenau mördades över en miljon mänskor, av dem var omkring 20 000 romer.

För Siegfried Heilig blev Auschwitz en del av vardagen genast efter kriget. Hans två fastrar hade överlevt lägret och kunde berätta vad de hade varit med om. Vid ankomsten hade fastrarna satts i arbete och efter en tid överfördes de till koncentrationslägret Ravensbrück.

Fastrarna kunde också berätta vad som hade hänt farmor Anna. Hon överlevde inte den första dagen i Auschwitz. Sedan flera år tillbaka åker Siegfried Heilig årligen till Auschwitz.

– Jag lägger gärna ner blommor och en krans där. Vi har ju inga gravar att gå till, när vi vill komma ihåg vår familj och släkt. Auschwitz är den gravgård där min farmor är begravd.

En av de sista

Siegfried Heilig börjar bli ensam. Från folkgruppen sinti finns det inte längre många kvar som kan berätta om förföljelsen och Förintelsen, eller Porajmos som romerna själva talar om. Därför besöker Heilig ofta skolor för att berätta sin historia. Jag träffar honom under ett skolbesök strax utanför Nürnberg. Bland skoleleverna väcker det vad han berättar många tankar.

– Det är mycket viktigt att vi kommer ihåg vad som hände. Det skulle vara en katastrof om allt det här föll i glömska, säger Maximilian Haas.

– Hans berättelse gjorde mig många gånger helt förfärad. Vi borde lära oss av vår historia, så att något liknande inte kan ske på nytt, säger Oguzhan Uzun.

Att berättaren är en person med egna erfarenheter från nazisternas skräckvälde har en särskild betydelse.

– De kan berätta om sådana saker som inte står i några böcker. Vi får information och de får tala ut om saker, säger Uzun.

För Siegfried Heilig är det självklart att fortsätta berätta, även om man ibland märker att hans krafter börjar tryta.

Han säger att diskrimineringen av sinti och romer har fortsatt också efter kriget. Hans egna döttrar har medvetet valt att inte gå ut med att de är sinti. Också därför vill han fortsätta att berätta.

– Det som hände får absolut inte glömmas bort. Oskyldiga mänskor fick lida och mördades, bara för att de var sinti, romer eller judar. Men det verkar tyvärr som om det skulle börja på nytt. Det talas igen mycket illa om judarna, säger Siegfried Heilig.

Snart inga överlevande kvar