Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Schyssta nya låtar bortom mainstream

Från 2015
Uppdaterad 29.10.2015 09:41.
Smuck Wagon / Asylum Boogie

Strömmen av ny musik är stridare än någonsin och det är helt omöjligt för gemene strölyssnare att ens försöka hänga med i alla svängar. Därför tänker jag från om med nu att med lagom ojämna mellanrum komma med tips på schyssta låtar som glatt mig den senaste tiden. Det blir mestadels en rundtur i det uppfriskande musikaliska fältet någonstans litet bortom de mest upptrampade stigarna. Här kommer en första handfull sådana låtar.

Smuck Wagon / Freak Show

Ja, vad kan man säga annat än att lo/fi-garagerocken lever och mår bra. Eller i alla fall bättre än väntat. Eller åtminstone på Åland för det är just från det fagra öriket som Smuck Wagon kommer. Smuck Wagon har nyligen gett ut en 4-låtars debut-EP (Asylum Boogie) som värmt mig en hel del den senaste annars så småkulna tiden. Ända sedan min period som fjunig pubertaliker har jag diggat god punk med såväl rätt attityd som bra melodier. Det har onekligen funnits stunder jag nästan gett upp hoppet om att hitta schysst ny dylik musik, men Smuck Wagon har definitivt väckt mitt hopp igen. Synnerligen stimulerande stuff. Smuck Wagon leds av Cim Dahlle som förutom att hon skrivit alla låtar på Asylum Boogie även spelar gitarr och sjunger på ett så härligt raspigt sätt att det hade tagit Janis Joplin minst en halv veckas rått partajande för att låta så här intensiv. Vid sidan av Smuck Wagon lirar Cim Dahlle bas i åländska punkbandet Mordhundarna. Även de är mycket värda att kolla in.

Hooton Tennis Club / Jasper

Lo/fi och garage är termer man även kan slänga sig med när det gäller Liverpoolarna Hooton Tennis Club, även om detta är mera åt pop- än punkhållet. Deras inspirerande motto är: "Grip dagen – imorgon" och det ligger en skarpsynt lättja i det som tilltalar mig. Bland deras influenser finns namn som Supergrass, The Beach Boys, Sonic Youth och The Jesus & Mary Chain och på basen av det lilla jag ännu hört av dem är det just i de banorna tennisgossarnas musik går. Mycket lovande. Jasper/Standing Knees är bandets dubbel-A-sidiga debutsingel och den ges officiellt ut om en knapp månad.

Gaz Coombes / 20/20

På 1990-talet var Gaz Coombes mest känd för sina osedvanligt prominenta polisonger. Och för att vara sångaren och gitarristen för de brittiska rockarna Supergrass. Ni minns de kanske med hittar som Alright, Richard III, Going Out, Pumping On Your Stereo och Moving. Det har nu gått fem år sedan Supergrass splittrades. År 2012 gav Gaz Coombes ut sin första soloplatta (Here Come the Bombs) som fick riktigt fin kritik. I måndags kom soloskiva nummer två – Matador. Tyvärr har jag inte hunnit desto vidare ta del av den ännu, men det här första spåret jag hört gör att jag raskt går till tamburen och hämtar min hatt för att kunna lyfta på den. Fantastiskt fin låt som dessutom luktar litet Radiohead från deras bättre perioder. 20/20 är en sång som bara växer. Jag vill gå på konsert.

Sleater-Kinney / No Cities To Love

Det här är nog den fyndigaste videon jag sett på säkert – jaaa – en vecka eller så. Kanske t.o.m. två. Först bara fångade videon mig, så märkte jag att – hej, det är ju en rätt schysst låt de lyssnar på i lurarna och försöker sjunga med till. Och till sist kommer låten helt igenom och det är hur bra som helst. Kanske ännu bättre. Sleater-Kinney är en amerikansk trio som funnits i 20 år redan inklusive en liten andningspaus på cirka åtta år. Bandet blev känt som en viktig del av riot grrl-undergroundrörelsen i mitten av 1990-talet liksom punken och indierocken i nordvästra USA. Bandet var även känt för sina feministiska åsikter och vänsterpolitik. Flera framstående musikkritiker har under åren hyllat Sleater-Kinney men trots det måste jag med skammens illa klädsamma rodnad på kinderna säga att jag nog har känt till dem, men aldrig lyssnat närmare på dem. Det tänker jag definitivt rätta till nu. No Cities To Love är titelspåret på deras senaste skiva som kom för en dryg vecka sedan och som redan fått massvis med stjärnor av en enig kritikerkår. På basen av den här låten verkar det helt rättvist.

The Waterboys / November Tale

Modern Blues (utgiven 19.01.15) är namnet på nya plattan med The Waterboys. Och det är egentligen en rätt träffande titel, för även om musiken på skivan kanske inte är så himla bluesig av sig, så är stämningen det desto mer. Vid en första genomlyssning kan låtmaterialet kanske verka en aning spretigt och ojämnt, men efter ett tag vinner ändå helheten och flera av låtarna sticker ut som små pärlor. En av mina favoriter är November Tale där frontmannen Mike Scottoch hans ännu tacksamt otämjda stämma kommer till sin rätt. Bra lyrik också.

Dan Eskils musikbar

Kurt Cobain i New York Coliseum 14.11.1993.

Kurt luktar litet konstigt

Dags att lyfta fram kopplingen mellan Nirvana och jazz?

Obskyr vinyl 2: Yellow Dog / Beware Of The Dog

Fick topp 10-hit med Just One More Night.

Morrissey är en mästare på ord

Självbiografin fortsätter på den vältaliga linjen.

Obskyr vinyl 1: Scott Merritt / Serious Interference

Udda skivfynd ur mitt eget ödmjuka lilla diskotek.