Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Filmen om världens bästa okända band

Från 2015
Uppdaterad 30.01.2015 19:43.
Bergholms pojkrumsvägg
Bild: Sebastian Bergholm/Yle

Många rockband har grundats av strategiska skäl av unga kufiska pojkar som inte haft någon chans på tjejerna. I filmen om Pulp: A film about Life, Death and Supermarkets anger Jarvis Cocker det här som en betydande orsak till att han spelade i band.

Det här perspektivet kan låta grabbigt, men det ligger något både vardagligt och ograbbigt i det. I filmen Filmage, om banden Descendents/All, berättar trummisen i Nirvana, Dave Grohl, om hur han som ung identifierade sig med Descendents sångaren Milo Aukermans texter.

Descendents grundades inte med sex i tankarna men texterna handlade, opunkigt nog, om relationer och livsproblem, inte om samhällsfrågor. Bandet skrev om ungdomar som inte fick ligga, om tonårsfrustration och kärlek – om ”punkare som oss”, minns Grohl.

Den universella bristen på beröring

Världen är full av outsiders som inte får ligga. Det gäller oberoende av kön och med hjälp av lite fantasi kan man konstatera att Descendents är ett band som skrev om universella teman.

Descendents? All? Vad är det för band egentligen och varför finns det en film om dem? Världen är nämligen också full av band vars öde obönhörligt är att glömmas bort.

De unga ensamma åren; nörderi

Allt började i Kalifornien 1979 då Descendents grundades utan några direkta mål. Man ville bara spela och gjorde det lokalt. En stor den av den viktiga gör det själv attityd som är karaktäristiskt för punken handlade om att skapa sig en scen eftersom inga andra band kom och spelade i ens hemknutar.

Bandet var först en trio med konstanta beundraren Milo med på bandrepetitionerna. En dag började Milo sjunga och hans nördiga habitus kom att bli ett visitkort för bandet. Milo var allt annat är solister brukade vara, ocool, omanlig, en kuf helt enkelt.

Inga pengar

1982 gjorde bandet albumet Milo goes to college, fortfarande en (rätt okänd) punkklassiker. Grohl konstaterade att om Descendents hade gjort albumet år 1999 skulle de ha varit rika nu. Det gjorde de inte, men Descendents musik lade grunden för den poppunk som blev så populär på 1990-talet med band som Green Day och Offspring i täten

Filmage består av en massa intervjuer med musiker som inte skulle vara vad de är utan Descendents. Den ger en bra inblick i en undergroundkultur som kom att växa sig större än någon kunde hoppas på.

Bandet var konstant fattigt. Bodde tillsammans i någon kåk. Var på ständig turné. Sov på sketna golv, omringade av snorigt supande.

Äkthet

Hjärnan bakom bandet var Bill Stevenson – en vansinnigt bra trummis med oändlig kreativitet. Att musiken bör vara autentisk är förmodligen kardinaldygden i punkmusik. Stevenson skrev alltid utgående från personliga upplevelser, det sanna, var grunden för musiken. Att uttrycka sitt liv var egentligen hela meningen med bandet. Det gällde för de andra medlemmarnas låtar också. I Parents heter det att:

They don't even know I'm a boy
Just treat me like a toy
But little do they know
One day I'll explode!

Utan riktning

Bandet hade egentligen ingen förhoppning om att ta sig någonstans, musiken var ett värde i sig. Då solisten Aukerman meddelade att han skall bli doktor i kemi var ingen i bandet förvånade. Milo stack till universitetet. Stevenson och de nya medlemmarna Alvarez och Egerton grundade ALL, ett band som i nästan trettio år stått i skuggan av Descendents. ALL kämpade på.

Mina unga år

Om få visste vem Descendents var så visste knappt någon vem ALL var påstår filmen. Det är inte riktigt sant.

En stor del av de band som min kompis Roope och jag lyssnade på under 1990-talet plockades ur snowboardfilmer. I synnerhet ALL var det förmodligen coolaste bandet vi visste. Bandets musik är mindre punk än Descendents, mera jazziga/utflippade gitarriff och poppiga och energiska melodier med underliga texter.

Upplevelsen att i filmen följa med hur ett av de band, som jag själv ansåg vara det kanske bästa av dem alla beskrivs som ständigt kämpande för uppmärksamhet som de (enligt de intervjuade) förtjänade men inte fick, sätter de egna musikminnena i ett nytt ljus. Jag inser hur musikscenerna på den tiden var som små öar; någon grupp unga här och där hörde på samma band – ovetande om varandra.

Bergholms skivor
Bild: Sebastian Bergholm/Yle

Arbeta sig uppåt

Det är en märklig upplevelse att inser hur mycket människor, som man själv sett upp till, fått kämpa. På mitt pojkrums vägg hade jag en bild av Descendents som sov i en våningssäng. I filmen lär jag mig att de själva byggde sängen av bräder och verkligen bodde där, i samma rum. De kämpade av kärlek till konsten. Samtidigt slås jag av hur idealistiskt jag själv har förhållit mig till delar av det där outsiderskapet där man surfar, skejtar, spelar i band, har prutthumor och snorar på – hur det på djupet verkligen handlar om en existentiell kamp.

Medelåldern; livet ordnar sig

Rockfilmer intervjuar ofta de som ”var där” och en och annan musikkännare. Fansen får sällan det utrymme de förtjänar, inte heller här. Men det råkar sig ändå så att den kirurg som undersöker och hittar en hjärntumör i Bill Stevenson efter karriären är en gammal punkare. Läkaren inser att Bill var Bill. Jag har svårt att tolka det på ett annat sätt än att ibland räddar människor varandras värld. Det finns många unga som hålls flytande tack vare de här marginella banden.

1990-talets slut innebar ett plötsligt uppsving för de alternativa musikscenerna, skivbolagen chansade på potentiella guldkalvar. ALL fick sin beskärda del av den kakan. Milo alternerade från universitetet ibland för album och konserter. Idag mår bägge banden hyfsat bra men det är Descendents som fansen främst vill uppleva.

Marginalen och dygden

Också Filmage är en film i marginalen och en stor del av världen kommer aldrig att veta att Descendents hade det som krävdes för att bli rika och berömda, vilket de knappast ändå ville bli. En bra musikfilm lyckas ändå visa att det här var en reell möjlighet, att bandets musik hade potential att nå hur långt som helst.

Det bandet har kvar är autenticiteten, punkdygden. Bra så.

Mer om ämnet på Yle Arenan