Jakobstad - en stad som andra
Regissör Ywe Jalander vill inte presentera konventionella siffror och fakta om Jakobstad. Med den här filmen vill han tränga djupt in i stadens hjärta, se klasskillnaderna och ungdomen.
Filmen börjar med att barn läser ointressanta fakta om Jakobstad. Så får vi höra två teorier om en central park samt en glad visa om Jakobstad.
Men sedan beger sig kameran med två unga män för att köpa sprit i hamnen. Vi följer med dem på bar och får höra skvallret om vilka flickor som ger och breddar benen, vilka som är mammas flickor.
Vi träffar ett par bestående av en finlandssvensk flicka och en romsk pojke. Flickans mamma påpekar att man talar så mycket om att alla är lika, man tar parti för de svarta i Sydafrika och Amerika, men man ser inte till de människor som förtrycks i den egna staden.
Så jämför Jalander barerna - arbetarrörelsens och den bar som medlemmar av Rotary och Lions besöker.
En rotarymedlem påpekar att unga musiker nuförtiden har så långt hår pga de inte skall vara tvungna att höra sitt eget oljud. Ywe Jalander ringar in överklassen, Rotarymedlemmarna.
Ungdomarna vill inte vara på sporthuset, grundat av Rotary. De vill i stället åka kvartersrally runt staden.
Jalanders film har fångat känslan i en lite mindre stad med bilar som kör Storgatan ner. Arbetarna och bönderna går på ena sidan av gatan, studenterna på den andra.
Men alla ungdomar styrs av den borgerliga hegemonin, påpekas det i filmen.
När filmen tonar ut till tonerna av Pietarsaari Blues/Isokatu Blues, skriven av Henry Lindell har vi kanske inte fått en så klar bild av Jakobstad, men kanske ett försök till att se de unga, dock färgat av tiden.
Medlemmarna i bandet var Henry Lindell (gitarr), Risto Heinonen (gitarr), Ilmari Heinonen (bas), Hasse Tiihonen (trummor). Ilmari Heinonen berättar fyrtio år senare om tiderna.
' /%3E%3C/svg%3E)
