Christer Kihlman och idealen

I Veckans Puls frågar man om Christer Kihlman har gett upp sina samhälleliga ideal och vänt sig till egen njutning.

Christer Kihlman (född 1930) kommer själv från en borgerlig miljö, men då han flyttade ut och blev familjefar märkte han samhällets ojämlikhet.

Då såg samhället alldeles annorlunda ut. Men kulturklimatet var annorlunda, man lyssnade på författare och intellektuella, menar Christer Kihlman.

Det blev våldsamma reaktioner mot Kihlmans böcker, t.ex. Se upp Salige, Blå modern och Dyre prins där Kihlman gör upp med småstäder, familjeförhållanden och visar på människosjälens avgrunder. I Människan som skalv introducerade han bekännelselitteraturen i Svenskfinland.

Den ideologiska diskussionen finns inte längre på 1980-talet, menar Kihlman i den här intervjun.

På 1980-talet skrev Kihlman om sina egna resor till sydamerika. I sina reportageböcker därifrån närmar han sig på ett mer romantiskt sätt samhället och naturen. Tom Backmansson frågar Kihlman om det. Kihlman svarar att han är 20 år äldre.

Dessutom talar han om reaktionen på Dyre prins (1975), som var så hätsk och otäck i Finland (i Sverige fick den god kritik), att han tappade lusten att skriva om svenskfinland. Han reste i stället till Argentina. Men att han gett upp sina ideal håller han inte med om.

Text: Ida Fellman