Åminnefors på Facebook
Gruppen "Åminnefors förr och nu" förenar bortflyttade ortsbor via Facebook.
Kurt Hjort har vuxit upp i Åminnefors. Han fyller snart 65 och är numera bosatt i Ekenäs. Han ville återuppliva kontakten till utflyttade "Åminnare" och hålla bruksortens historia vid liv.
Han ordnade en välbesökt träff i Åminnefors 2013 då 500 personer slöt upp. 2014 kom det något färre men man ville inte begrava kontakten till hemorten. Då föddes idén om att starta en Facebook-grupp.
Minnesvärda bilder
- Jag fick ta del av industrifotografen Jan Modigs fotografier som jag kopierade och nu lägger in på webbsidan. Originalen har vi gett till Västra Nylands landskapsmuseum. Det rörde sig om 40 kg bilder.
De äldsta bilderna från järnbruket, hamnen och bruksmiljön är tagna på 1920-talet. Besökare kan komplettera fotografierna med namn, information och kommentarer. Och också lägga in nyare bilder.
Gruppen som grundades i medlet av januari har redan haft 3625 klick och flera än 200 unika besökare. Vissa har besökt sidan flera gånger.
Historia via sociala medier
Kurt Hjort säger att sidan tydligt väcker intresse för lokalhistoria.
- Vi har personer från Las Palmas, Norge och Sverige som klickar in sig. Vid träffarna fanns det utflyttade Åminnare som inte besökt orten på 40 år. Vi åkte runt och återupplivade gamla minnen och såg också hur allt har förändrats. För många kändes det exotiskt och värdefullt.
Kurt Hjort jobbade vid unga år i bybutiken. Hans pappa, som ännu bor på orten, pensionerades från kraftverket.
Krister Lindström växte också upp i Åminnefors. Han jobbade vid fabriken i 14 år och minns exakt när smältverket stannade och när pipan sprängdes.
- Sackverkssidan upphörde 1996. Klockan 11.37. Det kommer alla ihåg. Då kom sista tråden igenom och sen var det slut. Den historiska ögonblicket fick hela bruket på fötter.
Kurt Hjort visar Jan Modigs bildserie som dokumenterar hur fabrikspipan sprängdes. Också den finns på Facebook.
Ett eget samhälle
Som mest fanns det 900 personer som arbetade vid Åminnefors järnbruk, vid smältverket och valsverket. Och det fanns alltid arbete för vem som helst.
- Det fanns en arbetsförmedling i samma hus som butiken. Om man gick förbi kunde någon hala in en och erbjuda jobb, minns Krister Lindström.
Både Kurt Hjort och och Krister Lindström minns sammanhållningen som fanns på orten.
- Vi var många som lärde oss simma nere i ån. Vi spelade boll, åkte skridsko, gick i scouterna och spelade schack. Bruket försåg oss med fritidsmöjligheter som föräldrar idag måste betala dyra pengar för.
En utmaning för museet
Att dokumentera nutidshistoria är viktigt för museerna idag, samtidigt är det en tuff match då informationsflödet är så stort.
- Samhället utvecklas så snabbt och det är svårt att veta vad man ska bevara och vad man ska rata. Här kan sociala medier fungera som en interaktiv kanal mellan människor och museer. Det här är någonting museet borde arbeta med, säger Dan Lindholm, chef för Västra Nylands landskapsmuseum.
Intresset för lokalhistoria ökar i samma takt som kommuner fusioneras och folk i högre grad flyttar på sig. Man vill veta mera om sina rötter, den egna byn eller boningsorten och också om den nya plats man slår sig ner på.
- Varje år ges det ut lokalhistoriska böcker och museets fotografier kommer väl till pass.
Flyktiga minnen
Från museets synvinkel fungerar Facebook mindre bra som ett medel för dokumentation, säger museipedagog Susanna Louneva.
- Informationen och bilderna kan försvinna någonstans, det är inte tillräckligt pålitligt. Däremot kan vi utveckla möjligheten att förmedla känslor, minnen och upplevelser.
Ett exempel är träffarna för 50-talets ungdomar som nu ordnas på museet i Ekenäs. De kunde yngla av sig i nostalgiska postningar.
Radio Vega Västnyland
