Hoppa till huvudinnehåll

Arkivet

Arbetarmarscher och politiska tal

Publicerad 28.04.2009 09:00. Uppdaterad 04.05.2016 14:00.

Första maj är den viktigaste politiska högtiden. Här följer vi med marscher från 1960-tal till 2000-tal.

Efter kriget fram till 1970-talet samlades mängder av människor till politiska marscher.

1972 uppstod schismer mellan socialdemokrater och folkdemokrater. Man ordnade skilda marscher, eller så gjorde man som i Karis 1972, endast fackföreningsflaggor tilläts. Stig Westerholm menar att man sedan Lapporörelsens tid på 1930-talet inte haft likadana gräl.

Här får vi se glimtar genom flera decennier, och hur marschdeltagarnas antal har decimerats.

Första maj 1986, efter Tjernobyl-olyckan, diskuterades Tjernobyl också i de politiska talen. Arvo Aalto tog det som ett exempel på att man bör vara försiktig med kärnkraft, "också efter att hysterin lagt sig".Kommunisterna gick i gemensamt tåg, men endast majoritetskommunisterna deltog i festen. Också i Karis gick socialdemokraterna och folkdemokraterna under varsin fana trots att deltagarna endast uppgick till c. 100 personer.

I Dalsbruk 1989 samlar marschen c. 50 deltagare, men de unga vuxna lyser med sin frånvaro.

Få deltagare under 1990-talets recession

I början av 1990-talet, mitt under recessionen, drog marscherna inte mycket folk.

Men i Helsingfors försökte man förnya konceptet, genom att ordna en gemensam dans för alla vänsterrörelser.

1997 drog marschen i Borgå c. 100 deltagare, men knappt 10 år senare var det slutmarscherat.

Men 2008 drog marschen i Helsingfors ovanligt många deltagare. Personerna på Hagnäs torg kritiserar skarpt Erkki Tuomiojas kommentar att man inte behöver marschera mera.

Arbetarsånger i Svenskfinland

Strejk och protester mot maktens män!

Valborg är vårens och arbetets fest

En glad karnevalhelg med munkar och mjöd.