Sketcher om Svenskfinland i "Var är min stora ludiga nalle?" från 1968
"Vi håller ihop till sista man och drar nytta av varann" lyder mottot för finlandssvenskarna i revyn "Var är min stora ludiga nalle" från 1968. I den skämtar man med de allra heligaste instanserna i Svenskfinland, bland andra Lucia.
I revyn Var är min stora ludiga nalle? ville man på ett självironiskt sätt skämta med finlandssvenskar. Med text av Bengt Ahlfors och musik av Henrik Otto Donner skapades en revy med skarpa skämt.
Visst representerar vi en bråkdel av världens befolkning, men det är ju bara en statistisk kuriositet.
"Ljud högt, ljud fritt vårt glada rop, förfäras ej du lilla hop! För vi håller ihop". Mantrat "Vi skall inte isolera oss" upprepas många gånger. Men att isolera sig betyder inte att acceptera barbarer överalltifrån.
Vad är väl mera heligt för Svenskfinland än lucia?
I "Var är min stora ludiga nalle" ironiserar man över att Lucia ger det bästa av allt: givandets glädje.
Vi skall ge åt de fattiga: föräldrarlösa fiskarbarn i Kökar, tuberkulös änka i Lappfjärd, blind frontman med åtta barn i Nedervetil.
Men Lucia hjälper inte bara de fattiga, Lucia hjälper också de rika så att inte onda tankar stör deras matsmältning, som annars också har det krångligt under jultid. Lucia är som Samarin för själen.
Svenskfinlands egen Lucia försäkrar dig mot samvetskval!
I en sketch besöker vi en begravning i övre medelklassen med "fina människor".
Och vi lär oss hur man skall skydda sig i fall av atomkrig.
Och i det fjärde klippet sjunger Nisse Brandt titellåten "Var är min stora ludiga nalle?" och man funderar över vad som skapar trygghet i Svenskfinland.
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
