Hoppa till huvudinnehåll

Arkivet

Studentkravallerna i Paris 1968

Publicerad 11.04.2008 14:00. Uppdaterad 08.05.2018 13:30.

I maj 1968 var Frankrike nära en revolution. Studenterna steg upp på barrikaderna och med dem också skolelever och arbetare.

Man demonstrerade för åsiktsfrihet, mera resurser till universiteten, löner och makt. Studenterna byggde barrikader av gatustenar och ockuperade sitt universitet, Sorbonne.

Barrikaderna revs ner med vägmaskiner. Hundratusen människor marscherade, miljoner strejkade och man stängde över 100 fabriker. På väggarna skrev man socialistiska slogans.

De franska studenterna ville ha socialism men inte en östeuropeisk sådan. Hundratusentals föräldrar var oroliga för sina barn som stod på barrikaderna nätterna igenom, med en stark poliskår emot sig.

Som ledare och profet utnämndes Daniel Cohn-Bendit, också kallad "Röde Dany". Han påpekade att rörelsen strävade efter socialism, men inte i dess östeuropeiska form.

Man använde tårgas och klorbomber för att stävja uppropen. Också gymnasister och arbetare förenade sig med demonstranterna.

President de Gaulle menade att landet var i kris. De Gaulle skickade ut sina män på gatorna och stoppade oroligheterna med hårda tag.

Daniel Cohn-Bendit förvisades till Förbundsrepubliken Tyskland. Han var tysk medborgare. På en demonstration i Saarbrücken ville man att immigrationsmyndigheterna skulle tillåta Cohn-Bendit att återvända till Frankrike.

Den 30 maj upplöste de Gaulle regeringen och meddelade nyval till juni. Han krävde att strejkerna skulle upphöra och införde undantagstillstånd i landet.

I juni började arbetarna gå tillbaka till sina jobb, vissa vänsterrörelser lades ner och gatukravallerna började lugna ner sig. Man använde sig av ex-legosoldater mot studenterna i Sorbonnes universitet, och den 16 juni tömde poliserna Sorbonne.

Fredsförmedlingar satte igång, och man ordnade ett val, som dock inte gick så lugnt till.