Carl-Erik Creutz i Paris 1949
Carl-Erik Creutz i Paris
Carl-Erik Creutz besöker Paris några år efter andra världskriget. Han träffar finlandsbördiga Hjördis Poirot, som har bott 30 år i Paris.
Carl-Erik Creutz, Cruxen, radiogreven kallad, var chefsanmälare på Rundradion över 30 år. Här besöker en yngre Creutz det underbara Paris strax efter kriget, 1949.
I Paris träffar radiogreven Hjördis Poirot. Hon är änka efter en professor vid Sorbonnes universitet, men ursprungligen finlandssvensk.
Creutz och Poirot diskuterar Paris, kriget och mat. Creutz menar att det i Paris finns det mat i överflöd, i alla fall om man jämför med Finland. Socker, kaffe och ris är ännu på kort, men t.ex. frukt finns det gott om, och fransmännen äter mycket frukt, särskilt barnen som under krigsåren var alldeles utan frukt.
Hjördis Poirot berättar om hur kriget kändes av i Paris. Det var ohyggligt svårt att få matvaror, med långa köer. En husmor fick vara ytterst uppfinningsrik.
Hjördis Poirot tillreder all mat själv och Carl-Erik Creutz intygar att den är utsökt. Det franska köket diskuteras ingående och hur det skiljer sig från det finländska köket. Lunchen är huvudmålet för dagen, menar Poirot. Middagen äts sent, efter 20.
Creutz och Poirot diskuterar olika rätter och ostar. Osten serveras som en skild rätt före desserten eller frukten. Typiska märkliga franska rätter är kanske sniglar och grodlår. Creutz tycker dessa låter obehagliga, men Poirot tycker grodlår är enkelt och lätta att tillreda.
Poirot och Creutz diskuterar också bostadsfrågan och hembiträdesfrågan. De finns inte många familjer som mera har tjänarinnor, säger Hjördis Poirot, det är för dyrt. Man reder sig med städerska på sin höjd.
Creutz och Poirot diskuterar också conscierge-systemet i Paris. Ingen har egen nyckel utan vid husen finns en portvakterska som släpper in alla som bor i huset.
Poirot har bott i Paris 31 år och skulle inte vilja flytta ifrån staden, men hon glömmer nog aldrig sina vänner i Finland. Och Creutz säger om Paris att man inte kan beskriva staden, man måste förnimma den.
Text: Ida Fellman