Samiska barn i skola
Hur har ett samiskt barn det 1972 och 2002? Följ med och titta.
Samepolitiken i Finland, Sverige och Norge har haft betydande inslag av rasism. Synen på "lapprasen" var starkt nedlåtande och flera åtgärder inom främst skol- och bosättningspolitiken baserades på en uppenbar rasism. Samiska barn fick inte lära sig samiska i skolan utan tvångsförfinskades, eller som man i det första klippet säger: Samerna har aldrig själv fått bestämma över sitt land.
På sextio- och sjuttiotalet började man vara mera mån om sina minoriteter och undersöka hur de riktigt hade det. De samiska barnen Eila, Saara, Wilhelmi och Nilsa går i skola långt från hemmet. Tuoma stannar hemma för att hjälpa mamma med fisket eftersom pappa är borta och driver renar. Men turisterna har nästan fiskat bort all fisk.
Skolan går på finska, inte samiska. Man sjunger psalmer, räknar mängdlära och målar ruskabilder. I sameklubben får man bekanta sig med det samiska språket. Barnen bor på skolhemmet hela veckan, men många familjer har flyttat bort för det finns inga jobb. På skolhemmet hjälper alla barn till.
Barnen tycker det är underbart att åka hem igen, de jojkar hela vägen. Att jojka, säger berättaren, är att själv hitta på en sång om vad man vill. Familjen är stor, alla barn är födda hemma, för till sjukhuset är det långt. Mamman i huset gör nuhkatat, lappskor av renskin.
Om sommaren sover man gärna i en kåta, lavvo. Mormor trivs bäst i kåtan, där hon berättar och sjunger. Man övar sig också på att kasta lasso, suohpan. Berättaren påpekar att det kan vara svårt att hålla sig med renar i framtiden, eftersom kraftverken bygger stora dammar som lägger renarnas områden under vatten. Skogarna kalhuggs också, så renarna har inte föda. Så hur skall det gå för Nilsa och det andra?
Trettio år senare, 2002, ser man mera positivt på framtiden. De samiska barnen går i skola på samiska och lär sig om samernas historia och traditioner.