En fängelsevistelse är alltid för livet

Hur känns det att bli instängd och veta att du inte kan öppna dörren själv? Och kan du någonsin bli en hel människa efter det? Alla i den här dokumentären, från fängelsekunder till jurister och personer i Högsta domstolen, säger att fängelsestraff alltid är av ondo för den enskilda individen.

Finlands brottsstatistik 1977

Finland har västeuropeiskt rekord på att sy in folk, säger redaktör Chris Zitting. 1970 sitter mer än 5700 män och 120 kvinnor i överfulla fängelser. Det blir 120 fångar per 100 000 invånare. I Sverige och Danmark är antalet hälften lägre och i Norge bara 40/100 000.

Av dem som sitter i fängelser har över hälften dömts för egendomsbrott, 1/4 för rattfylleri och 1/4 för brott mot person, främst våldsbrott och rån. Antalet våldsbrott är jämförelsevis högt i Finland.

Jurist Leo Hertzberg menar att det stora antalet fångar inte beror på att vi har större brottslighet, utan mera på domstolarnas benägenhet att döma strängare, ovillkorliga frihetsstraff. Henrik Grönqvist, ledamot av Högsta Domstolen, säger att de långa straffen inte beror på domstolarna, utan på gammal straffmätningstradition.

Hur påverkar ett fängelstraff en människa?

En människa blir inte bättre av ett fängelsestraff, säger den anonyma fången vi hör. Fängelser är till för att bryta ner människor. Justitite minister K.J Lång på fångvårdsavdelningen menar att anstalterna skapar skador och problem, i synnerhet då fängelserna är överfulla och abretslösheten är stor.

Psykiater Matti Tuovinen på Sinnessjukhuset för fångar i Åbo säger att den normala reaktionen på att bli instängd är depression. Terapin i fängelset kan bara hjälpa en patient att komma över en akut kris, man kan inte med de resurser man har gå djupare för att hitta orsakerna och stärka självförtroendet hos fångarna.

Återfall och frigivning

70% av de som sitter i fängelset är återfallsförbrytare. 18 % för andra gången och över 14 % för sjunde gången eller mer.

Kaj Fogelholm är ett exempel på hur en brottslig karriär kan se ut. Kaj blev alkoholist som ung och kriminaliserades tidigt. 1955 satt han första gången i Kervo ungdomsfängelse. Där lärde han sig det kriminella livet på allvar.

Sammanlagt har han suttit sju år i fängelse på grund av rån och stölder. Alltid när han blev frigiven började han ta brännvin och "saker och ting hände".

1962 hamnade han på sinnessjukhuset för fångar i Åbo, för han var rädd för att bli frigiven och försökte därför ta livet av sig. Fem månader satt han där och när han kom ut bodde han på härbärgen och drack allt han fick tag på från t-sprit till eau de cologne.

För elva år sedan stängde Kaj Fogelholm fängelsporten för gott. Han jobbar nu på ett center där frigivna fångar kan sitta och "kavera" utan alkohol. Han inser att han är en alkoholist, och att han måste bli en absolutist för att klara sig.

De frigivna fångarna passiveras efter att de kommit ut, säger Kaj Fogelholm; socialvården ger en summa pengar och sen hasar de omkring.

Henrik Grönqvist håller med: kommunen gör nästan ingenting för frigivna fångar, staten gör inte heller särskilt mycket. Samhällets och medborgarnas attityd är hård och negativ. Folk har i allmänhet den uppfattningnen att det daltas med fångarna, trots att de flesta fångar är högst vanliga människor som borde få hjälp.

Eftervården borde absolut få mera resurser säger K J Lång. Och i fängelserna borde man få studie och arbetsmöjligheter om man inte kan ha öppna anstalter.

Ungdomar borde aldrig sättas på slutna anstalter, säger Leo Hertzberg. För alla borde man bygga ut alternativa system, som vore billigare och effektivare än fängelser. Där man också vore tvungen att se konsekvenskerna av sitt handlande.