Att vara lots i Pellinge

Hur är det att vara lots och hjälpa fartyg? Se en bit finlandssvensk lotsvardag från Pellinge 1960.

Dagen gryr och Rudolf Gustafsson står i tur att börja sin lotsvakt ute på lotsstationen på Pellinge.

Lotsen sover ännu i egen villa med familj, hustru Brita och två barn. Morgonen är vacker, men dis lovas mot kvällen. Men så gör tiden, slavdrivaren, sitt intrång när väckarklockan ringer klockan sju.

Snart bär det iväg med båten. En vecka av jobb dygnet runt om det vill sig. Hustru och ungar följer till båten varje dag. Motorn på den fina båten startar med detsamma.

Rudolf har varit statstjänsteman och lots i femton år och är skäribo av födsel och ohejdad vana. Lotstationen är lite gammalmodig, men fungerar.

Lotsen vaktar inte bara på fartyg. Lotsen rapporterar om klockan, vädret, vem är ute.

Varje lots är personligen ansvarig för remmar och sjömärken, man sköter dem och målar och placerar ut dem.

Staten är som bekant fattig.

Rudolf Gustavsson

Också båtarna bör underhållas. Och lotsen klarar till och med disken själv.

Mest tid går åt till att vänta, lyssna på väderleksrapporten och kolla om signallampan är i skick.

Och så ut till fartyget man skall lotsa fartyg i hamn, till Kotka framför allt.

Sommaren är en härlig tid, värre är det höst- och vintertid.

Vinterns väg är smal. Sjömannen gillar inte vintern.

På vintern är det sparktstötting och skidor som gäller.

Och fruktansvärda stormar. På vintern får man ta radiokontakt till isbrytare att man sitter fast och kölden biter i kinderna.