Att köra spårvagn på jobbet
Förr var spårvägsförarna oftast män, men så småningom kom kvinnorna att kunna bli förare, inte bara konduktriser. Yrket är det inget fel på säger de flesta men för tajta tidtabeller, och busväder kan göra jobbet svårt.
Helsingfors första spårvagnar kom sommaren 1891. Länge var spårvagnsföraryrket förbehållet männen. Kvinnorna fick nöja sig med att vara konduktriser. Men 1968 började kvinnliga spårvägsförare synas i Helsingfors kollektivtrafik. Då var 40 av 4000 kvinnor, och fler blir de. Anna-Maritta Jäppinen kör spårvagn. Hon var konduktris i 14 år innan hon deltog i kurs på 6 veckor för att bli förare. Det är svårt att vara förare, men passagerarna har varit nöjda. Jättinen har inte mött någon som klagat, och hennes manliga kolleger har inte heller något negativt att påstå.
Kristian Nurminen deltog i en debatt 1970 om kollektivtrafiken i Helsingfors. Redaktör Marianne Nyman diskuterar med Nurminen 1993 om spårvagnsyrket och huruvida han saknar det.
Stressen ökar för spårvägsförarna. I Närbild 2002 funderar på man varför det är så. Kalle Henriksson har varit spårvägsförare i sex år. Själva yrket är det inget fel på, men tidtabellerna och passagerarmängden är inte beräknade till den mängd förare som finns. Dessutom kan datorerna och gps-systemen strula till det.
Text: Ida Fellman