Saliven Gustavsson: Livet på landet (och döden i stan)

”Livet på landet är det enda jag vill ha, livet på landet är det enda som är bra”. Den raden snodde jag av Peps Persson, från hans muntra, närmast påfrestande positiva ”Livet po lanned” som det heter på skånska, för Skåne är den landsbygd folk-, blues- och reggaemannen Peps prisar så mycket och ofta han hinner.

Tillsammans med kollegan Ronny Åström gjorde Peps något tiotal år tidigare en låt med samma titel, men ett bra mycket dystrare motiv; konflikten mellan landsbygdens traditionella leverne och industrins mördande frammarsch samt hur en plötsligt värkande kaffetand räddade en bonnläpp undan döden. Fast han måste sedan flytta in till en urban våningslåda. Kanske döden hade varit ett sötare öde.

För det är tämligen konfliktfyllt, motsägelsefullt och - kort och koncist - ”lite evihejtens kråtåt”, det här med livet på landet i dagens värld. Eller nå, om man problematiserar, vill säga. Man kan förstås också låta bli. Men nu tänkte jag ändå problematisera för att få ett och annat ur systemet.

Jag problematiserar

Ålder och tid finner jag ointressanta och konstruerade. Tiden är en viktig nämnare för matematiker och fysiker, men annars kan den gott få gå, skötande sina egna affärer, men som färsk 50-åring bör man kanske ändå ägna åldern och tiden några sekunder.

Jag föddes i något som inte längre finns; Borgå landskommun. Det gick lite som med ex-planeten Pluto, som nuförtiden snurrar runt i universum och vemodigt undrar vad den är. Området finns kvar, men inte fan kan man väl kalla t.ex. Pellinge, Vessölandet, Emsalö eller Norrveckoski för Borgå… stad?

Okej, Tolkis, Hammars och Haiko är ju sådana där tämligen urbana byar, tättbefolkade samhällen som uppbyggda kring och tack vare industrin skiljer sig från skärgårdens slarvigt utspridda torp och kojor som ligger så glest att man behöver fantasi eller brännvin för att kunna kalla dem byar.

Så här med perspektiv känns barndomens landskommun som något av ett levande museum. Jag tror inte 1960 - 70-talens skäriliv i stora drag var väldigt olikt de närmast föregående generationernas. Kanske många rentav levde som på det föregående seklet. Den mentala atmosfären i landskommunens fjäraste bygder var garanterat inte den samma som inne i Borgå stad, för att inte tala om ”storkörkån” Helsingfors.

Kanske lite så där ville främst sommargästerna också ha det, när de för några fantastiska, avslappnande månader flyttade ut till sina idylliska levande museer där invånarna var originella, pratade konstigt, sysslade med spännande hantverk och bodde i gamla, tjusiga torp. Det där blev ju annorlunda, på många sätt och tillika bra mycket före kommunsammanslagningen. När obygdens traditionella näringar slutade löna sig, flyttade de flesta som kunde yngla av sig till närmaste tätort för att studera, jobba och eventuellt bilda familj. Följden var den samma i varje by; några brädor spikades för byskolans dörr, lanthandeln tog ner skylten.

Döden inträder

Den slutliga dödsstöten för en avlägsen by brukar vara indragningen av kommunaltrafiken. Också den följer samma rent magiskt oomkullrunkeliga onödighetsargument. I. o. m. att de segaste obygdsborna givetvis är tvungna att bila till jobbet, närmaste stormarknad, zumba-timmen eller ungarnas handboll, åker färre och färre buss, så indragningen av den sista bussturen är bara en tidsfråga och ett anmälningsärende. Och lura mig inte ens att börja pirra om vägunderhållet! Om det snöar, töar och fryser om vartannat är de perifera, mindre viktiga lederna ofarbara eller direkt riskabla. Således tackar vi asagudarna för varje mild och snöfattig vinter. Då behöver inte staten, kommunen eller det lokala väglaget tjafsa om vem som ska låta bli att ploga vilken vägstump.

Status quo

Hur som haver har samma kommunalpolitik alltså gällt för invånare på Vessö-Storudden och i Vårberga nu i 18 år, hur märkligt det än kan förefalla. Exemplet kunde lika gärna gälla två planeter… dock inte Pluto, sorry.

Under denna kommunsammanslagningens tid hade vi en viss Matti Vanhanen som statsminister. Den här Vanhanen ansåg att man inte borde tömma landsbygden och flytta till städerna med trängsel, stress och dekadens. Nej, i vischans frid och ro ska man bo, i radhuslängor och klusters av egnahemshus som från ovan nedsläppta på måfå ute i skogen. Jobb..? Service..? Hobbyer..? I sta’n, så klart, på bilvägs avstånd. Eller i någon Idea-Park som trollas fram ännu längre ut i skogen!

Nu lackar det ju åter mot riksdagsval och kandidaterna börjar patrullera likt troll och påskhäxor. Varje parti svarvar ett program ”just för dig”, om du så är landsbygdsbo eller urban, ung eller gammal, företagare, löntagare eller utsanerad. Vi får mycket kärlek de närmaste månaderna. Det här kan vi säkert återkomma till. Men hurdant resultat det än blir, får man konstatera att man föddes i landskommunen och dör i staden.

Saliven Gustavsson skriver en ny kolumn för Yle Östnylands webbplats varje månad.

Läs också:
Saliven gör entré som kolumnist för Yle Östnyland
Saliven Gustafsson: Gott spått nytt år