Video: Fart, fläng och faror i friåkning
Det är inte bara att ta liften upp och åka ned för preparerade pister i friåkning. Långt ifrån.
En tävling i friåkning är ett äventyr i sig. Dagen innan en tävling bekantar sig deltagarna med facet (backen). De dokumenterar banan med kikare och kamera, väljer sin egen rutt och memorerar den.
På tävlingsdagen ska man sedan ta sig upp till startplatsen, antingen genom att klättra eller med helikopter, som i de stora tävlingarna. Tävlingarna avgörs offpist, det vill säga utanför de preparerade pisterna med en massa stup, stenar och klippor att undvika – och utnyttja.
En för en åker man sedan ner och domarna bedömer prestationen på basis av till exempel linjen, kontrollen och farten.
Här och här kan man se exempel på Mikaela Hollstens segerrika insatser från Norge, och nedan finns Niklas Hollstens åk som gav en andraplats i Andorra likaså förra våren.
Minigolfåkning
Det hör inte till ovanligheterna att planerna får göras om upprepade gånger under en tävling. Denna vinter har varit speciellt jobbig och till exempel flera av Niklas Hollstens tävlingar har avgjorts i förkortade face.
– Ett tävlingsface borde vara 800 meter högt men till exempel i Livigno i Italien flyttade man till ett reservface på 200 meter. Jag brukar kalla det för minigolfåkning, man hinner svänga typ två gånger och istället för att slå långa, fina slag blir det bara att putta.
– I Livigno stod vi dessutom tre timmar uppe på toppen i minus 20 grader och väntade på att få starta. Det hände så många krascher när vi inte fått checka facet från rätt vinkel, säger Niklas och lillasyster Mikaela intygar att det inte är action hela tiden.
– Ibland när det är dåligt före och sämre organiserade tävlingar börjar man nog fundera vad man gör där. Man kanske väntar 2–3 dagar på att vädret blir bättre. Emellanåt man kan undra om det är värt att tävla eller om det skulle vara skönare att bara åka.
Klipp om livet i Alperna, filmad av Nives Hollsten och Jarno Leskinen:
Spela upp på Vimeo.
Att åka på pudersnö är också det som många snowboardåkare älskar allra mest. De perfekta puderdagarna under solsken i orörda backar tillsammans med goda kompisar är inte många, men desto värdefullare.
– Man tar första liften upp på morgonen och åker iväg med kompisarna. Sedan är det bara att njuta av dagen, säger Mikaela.
”Jag var rädd för det mesta”
Men friåkning har också sina faror. Förutom att man måsta bemästra dropp på tiotals meter och undvika att drämma rakt ner eller in i berg, finns en risk för laviner.
– Den här vintern har överlag varit väldigt lavinfarlig i Alperna, säkert närmare 40 personer har dött. Det är verkligen farligt framför allt när det är fruktansvärt mycket människor och en stor del som åker helt utan utrustning som pipare och lavinairbags som vi bär med oss, säger Niklas Hollsten.
– Man måste respektera bergen. Om det känns lavinfarligt, ska man låta bli att åka. På tävlingarna bombar man oftast bort lavinerna, men ändå finns risken även på världstouren, där man fått inhibera en hel tävling efter att en åkare drog ner nästan hela berget.
De bästa bitarna från den fyrstjärniga tävlingen i Sankt Moritz förra helgen, både skidor och snowboard:
Olyckor händer, men Mikaela Hollsten – som när Yle Sporten ringer sitter hemma med öm nacke efter ett fall i backen dagen innan – menar att det finns många betydligt farligare grenar. Det gäller att ha skyddsutrustningen i skick och åka med människor man litar på.
– Nog tror jag ändå de flesta är lite rädda. Man kan ju aldrig vara 100 procent säker att ingenting ska hända. Men det är väl en del av spänningen i det hela, säger hon och tillägger att hon fått en hel del säkerhet med åren.
– De första gångerna var jag rädd för det mesta, också för saker jag idag inte kan fatta att kändes så hemska då. Men man vänjer sig vartefter. Nu vet jag mina gränser ganska bra, jag vet vad jag klarar av och vad jag inte klarar av. Men förstås måste man också pusha gränserna för att utvecklas.
Niklas Hollstens tävlingsåk i Obergurgl förra vintern:
En dryg halv miljon visningar
Några stora prispengar rör sig inte på kvaltouren, där Niklas och Mikaela Hollsten för tillfället mest tävlar. Utrustningen med brädor och annat slipper de betala, och tävlingsresorna bekostas om man klarar sig bra, men det är de lojala sponsorerna från Kimitoön som gör vintervistelsen i Alperna möjlig.
– Ett oerhört stort tack till dem, säger Niklas. Det går väl någorlunda runt, men inte går man på plus om man nu inte skulle råka vinna alla tävlingar. Rik blir man verkligen inte.
En hel del synlighet, som inte minst sponsorerna uppskattar, fick Niklas Hollsten tidigare i vinter när han på skoj slängde upp en video på nätet där han och frun Nives Hollsten är ute och åker tillsammans med hunden Shila.
Actionsportsajten Mpora delade videon på Facebook där den på två dagar fick över 400 000 visningar. I dagsläget har videon visats en dryg halv miljon gånger tack vare Mporas delning.
Videon på Niklas Hollstens eget Youtube-konto:
– Det här är framtiden, att lägga upp korta videoklipp, och varför inte också längre, på nätet. Det ger ganska bra reklam, menar Niklas och berättar att de för tillfället spelar in material till en film som förhoppningsvis kommer ut i höst.
– Det är ett dokumentäraktigt projekt. Vi har planerat att kanske åka runt och hålla föredrag i skolor, och visa åt eleverna att det också finns andra alternativ efter gymnasiet än att som alla andra gå till universitet.
Se också:
Den första finlandssvenska friåkningsfilmen ”Hisslös” med Niklas och Mikaela Hollsten från 2012
En kort film med Mikaela Hollsten från 2012
Niklas och Nives Hollstens förberedelser inför vinterns avfärd till Alperna – episod 1 och episod 2