Hoppa till huvudinnehåll

Utrikes

Oktoberfestattentatet: Vems var handen?

Från 2015
Uppdaterad 15.02.2015 06:46.
Bombattentatet vid Oktoberfest i München 26.9.1980
Bild: EPA/ISTVAN BAJZAT

I Tyskland har man startat nya utredningar kring det värsta terrordådet i landets efterkrigstida historia, bombattentatet vid Oktoberfest i München år 1980. Tidigare ignorerade och delvis helt nya vittnesmål håller till slut på att kullkasta resultaten av den ursprungliga polisutredningen. Då slog man fast att dådet utfördes av en ensam förvirrad man och blundade för alla möjliga kopplingar till ytterhögern.

Det börjar bli sen kväll den 26 september 1980. I München är Oktoberfest i full gång. Tusentals mänskor är på väg hem efter att ha tillbringat kvällen vid den traditionella folkfesten. Klockan 22.19 exploderar en bomb vid huvudingången till festplatsen ”Wiesn”. 13 mänskor dödas och över 200 skadas, många av dem mycket svårt. Bland de döda fanns tre barn och två ungdomar.

Utredningarna ges högsta prioritet och bland de döda hittar man snart också den misstänkte gärningsmannen, den 21-årige studenten Gundolf Köhler. Rätt snabbt målar man upp bilden av en socialt missanpassad enstöring, som hade utfört dådet på egen hand. På några veckor verkar fallet vara löst. Eller?

Vem var Köhler?

År 1982 avslutar man utredningen och slår fast att det inte finns några skäl för att utreda bombdådet vidare. Gundolf Köhler har genomfört attentatet på egen hand, punkt slut.

Redan från början finns det ändå personer som ifrågasätter polisens tillvägagångssätt och de resultat utredningarna har utmynnat i. Två av de här personerna är journalisten Ulrich Chaussy och juristen Werner Dietrich, advokat för offren för attentatet. De har redan från början utgått från att Köhler inte genomförde dådet på egen hand, bakom honom stod större intressen.

Det finns till exempel många frågetecken kring gärningsmannen Köhler. Vem var han egentligen och vilket var hans motiv?

Journalisten Chaussys egna utredningar i fallet ger en helt annan bild av Köhler, än den som polisen i sina utredningar målar upp. Baserat på främst ett vittnesmål, som har getts stor tyngd i utredningen, slog polisen fast att geologistudenten Köhler var en ensamvarg med stora svårigheter att anpassa sig till samhället. Enligt polisen var dådet inte politiskt motiverat utan resultatet av en ”personlig katastrof”.

Chaussys utfrågningar bland släkt och vänner ger ändå en helt annan bild av gärningsmannen. Ingen tycks kunna bekräfta den bild polisen har målat upp. Köhler hade varit en mycket social ung man, med vänner, resor och klara planer för framtiden. Och därtill klara sympatier för ytterhögern.

Kopplingar till ytterhögern

Gundolf Köhler hade varit en aktiv anhängare av den paramilitära gruppen Wehrsportgruppe Hoffman (WSG). Gruppen hade grundats år 1973 av nynazisten Karl-Heinz Hoffmann och man betecknade sig själv som ett militärt frivilligförband. På grund av sin nazistiska prägel och sina kopplingar till terrorism förbjöds organisationen i början av år 1980, alltså ungefär ett halvår före attentatet vid Oktoberfest.

Vittnen talar om att Köhler hade deltagit i gruppens övningar minst två gånger och dessutom ska han ha varit i kontakt med Hoffmann i flera repriser. Säkerhetstjänsterna i delstaterna Bayern och Baden-Württemberg hade redan före attentatet registrerat Köhlers kontakter till Wehrsportgruppe Hoffmann. Karl-Heinz Hoffmann medgav att han hade varit i kontakt med Köhler, men annars fanns det ingen inom gruppen som sade sig känna honom.

Polisens tillslag mot gruppen efter attentatet resulterade visserligen i att man hittade vapen och sprängämnen, men inget som gick att direkt kopplas till Köhler och attentatet.

Samtidigt har det under alla dessa år förblivit oklart varifrån Köhler hade fått materialet för bomben. Den bestod nämligen av beståndsdelar, som man inte hittar riktigt var som helst. Enligt utredningarna bestod bomben bland annat av höljet till en mindre granat, samt militärt sprängämne.

I Köhlers verkstad hittades ändå aldrig några spår av sprängämnen, eller bevis för att han skulle ha byggt bomben själv. Det enda som knyter Köhler till bomben är ett vittnesmål om att det i hans verkstad skulle ha funnits en tom granathylsa.

Det fanns däremot misstankar om att materialet till bomben kunde ha kommit från nynazisten Heinz Lembke. År 1980 stod Lembke misstänkt för att ha bjudit ut vapen och sprängämnen till olika högerextremistiska grupper. Ett år senare hittade man av en slump Lembkes över trettio vapengömmor i en skog i norra Tyskland. Innan förhören med Lembke hann komma igång begick han ändå självmord i sin cell och polisen utredde aldrig om det hade funnits eventuella kopplingar mellan Köhler och Lembke.

En andra gärningsman?

Om det finns en hel del omständigheter som ifrågasätter att Köhler ensam skulle ha planerat dådet, så finns det också en hel del information, som talar emot att han skulle ha varit ensam om att utföra det.

Det fanns flera vittnen som berättade om att de hade sett Köhler tillsammans med en annan man vid soptunnan där bomben hade placerats och där den exploderade. De här vittnesmålen gavs ändå ingen större vikt i utredningarna.

Vittnen som under dagen hade sett Köhler i sällskap med andra unga män, togs inte heller på allvar. Inte heller uppgiften om att han skulle ha stått och bråkat med en man i en bil bara en halvtimme före explosionen.

Ja, och så fanns där ju den där handen.

Det var ett obeskrivligt kaos som rådde på platsen där explosionen hade inträffat. Bomben, som hade en synnerligen kraftig splitterverkan, förorsakade ohyggliga skador bland många av dem som blev träffade av splitter.

En polis som hade kommenderats till platsen för att dirigera fram ambulanserna, märkte plötsligt att han med sin fot hade stigit på något mjukt. När han med foten vände på den mjuka klumpen märkte han att det var en avsliten hand. Den här handen skulle i mångas ögon komma att bli beviset för att det hade funnits en andra gärningsman.

Det var nämligen helt säkert att handen inte hade slitits loss från något av offren. Polisen utgick därför från att handen måste ha tillhört gärningsmannen Gundolf Köhler. Bevisföringen var ändå rätt tvivelaktig. Man lyckades visserligen få fram fingeravtrycken från den avslitna och svårt skadade handen, men att det handlade om just Köhlers fingeravtryck är det många som tvivlar på.

I undersökningarna i Köhlers rum hittade man den avslitna handens fingeravtryck endast på ett fåtal papper. För polisen räckte det här att slå fast att handen hade tillhört Köhler, medan de som tvivlade fick ännu mer vatten på sin kvarn.

Varför utredde man inte högerut?

Bombattentatet vid Oktoberfest genomfördes mindre än tio dagar för det tyska förbundsdagsvalet år 1980. Den bayerske delstatschefen och de tyska kristdemokraternas kandidat till förbundskansler Franz Josef Strauss beslutade sig i ett tidigt skede för att använda attentatet som ett slagträ i valkampanjen. Genast efter dådet gick han till angrepp mot inrikesminister Gerhart Baum och beskyllde denne för att inte ha tagit terrorhotet mot Tyskland på allvar.

Några timmar senare visar det sig ändå att det här politiska påhoppet kommer tillbaka som en bumerang. Det blir klart att den misstänkte gärningsmannen Köhler har haft kontakter till nynazistiska Wehrsportgruppe Hoffman och det här är katastrofala nyheter för Strauss.

Det är nämligen inrikesminister Baum som ett halvår tidigare har sett till att den paramilitära gruppen förbjuds, medan Strauss och övriga bayerska kristdemokraterna redan länge har förringat gruppens betydelse och låtit nynazisten Hoffmann och hans vapenbröder hålla på med sin verksamhet.

Nu blir det plötsligt mycket viktigt att kopplingarna till ytterhögern tonas ner. De bayerska kristdemokraternas felbedömningar och eventuella myndighetsmissar får inte heller bli ett samtalsämne. Chefen för säkerhetstjänsten vid det bayerska inrikesministeriet Hans Georg Langemann tar initiativet.

Mitt under pågående utredningar läcker Langemann ut information om Köhler och hans närmaste krets till vissa utvalda journalister. Det här betyder att journalisterna letar upp Köhlers släkt och vänner redan innan polisen hinner tala med dem. Personer som möjligen hade med attentatet att göra blir alltså förvarnade och har nu tillräckligt med tid att sopa igen spåren.

Som tack för informationen publicerade journalisterna å sin sida av Langemann sammanställt material, som skulle bevisa att myndigheterna nog hade tagit hotet från ytterhögern på allvar. Man ska i själva verket hela tiden arbetat på att försöka förbjuda Wehrsportgruppe Hoffmann.

Langemann dömdes senare till villkorligt fängelse för att i ett annat sammanhang ha överlämnat hemligstämplad information till journalister.

Efter de fortsatta polisutredningarna sågs det ändå som bevisat att gärningsmannen Gundolf Köhler hade planerat attentatet på egen hand. Han hade också konstruerat bomben själv och slutligen också utfört dådet helt på egen hand. Av en oförklarlig anledning hade bomben detonerat för tidigt och på så sätt dog också Köhler själv i explosionen. Att någon annan skulle ha haft med attentatet att göra har inte gått att bevisa, konstateras det i utredningen.

Nya vittnesmål

Sommaren 2013 var det dags för premiären av filmen Der Blinde Fleck (Den blinda fläcken). Filmen, som är fullspäckad med kända tyska skådespelare, baserar sig bland annat på journalisten Ulrich Chaussys utredningar och tar fasta på de påstådda bristerna i den ursprungliga polisutredningen kring attentatet vid Oktoberfest.

Under de gångna över trettio åren har det då och då dykt upp nya, mer eller mindre trovärdiga vittnen och då filmen börjar rulla i de tyska biograferna är det flera vittnen som anmäler sig. Och den här gången bedöms flera av vittnesmålen som mycket trovärdiga.

För det första finns där ju igen den där handen.

Ett av vittnesmålen kommer från en sjuksköterska som år 1980 arbetade vid ett sjukhus i staden Hannover. Ungefär samtidigt med attentatet i München vårdar hon en ung man som har fått handen och delar av underarmen avsliten i en olycka. Mannen vägrar identifiera sig och väcker också annars en hel del förundran bland personalen på sjukhuset.

Till sina rumskamrater säger patienten att olyckan inträffade då han lekte med sprängämnen. Med personalen vägrar han ändå tala om vad som har hänt och fem dagar senare försvinner mannen spårlöst från sjukhuset. Vittnet säger att hon på hösten 1980 inte kopplade ihop den mystiske unge mannen med bombdådet i München. Det var först efter att hon och hennes son hade diskuterat den nya filmen, som hon fick upp ögonen för att mannen kunde ha haft något med attentatet att göra.

Till de nya vittnena hör också en tidigare polis och expert på sprängämnen. Enligt honom kan den funna handen inte ha tillhört gärningsmannen Köhler. Som Köhler vid explosionsögonblicket stod ställd vid soptunnan och bomben, fanns det helt enkelt inte någon hand att hitta. Köhlers båda händer, måste enligt vittnet ha pulveriserats, som en följd av explosionen.

Det i sammanhanget viktigaste vittnesmålet kommer ändå från en kvinna, som vände sig till juristen Werner Dietrich efter att tidningen Süddeutsche Zeitung hade skrivit om hans planer på att på nytt försöka få igång utredningarna kring attentatet.

Vittnet, en teolog från München, gav år 1980 språkkurser i staden. Dagen efter attentatet hade hon en privatlektion med en av sina elever, en känd nynazist. Då hon hängde av sig sin jacka öppnade hon av misstag elevens klädskåp och där upptäckte hon två vapen och en stor bunt med flygblad. I flygbladen hedras gärningsmannen Gundolf Köhler och det talas om hans hjältedöd vid Oktoberfest.

Vid den här tidpunkten hade polisen ändå inte ännu gått ut med namnet Köhler och hans namn var alltså inte känt bland allmänheten. Efter att ha sett vapnen och flygbladen bestämde sig kvinnan för att gå till polisen. Hennes vittnesmål tas ändå inte på allvar och hon blir hemskickad. Efter det tiger hon om saken i 34 år, delvis av rädsla för mannen och hans kopplingar till andra nynazister.

Eleven försvann från München dagen efter att vittnet hade sett flygbladen. Före försvinnandet hade han meddelat lärarinnan att han är på väg till Argentina. Polisen utredde aldrig spåret vidare.

Utredningarna fortsätter

I slutet av fjolåret kom det ändå till jubel bland dem som i alla dessa år har ifrågasatt resultatet av den ursprungliga utredningen. I december meddelade Bundesanwaltschaft, den högsta åklagarmyndigheten i mål som rör den nationella säkerheten, att man kommer att återuppta utredningarna kring attentatet vid Oktoberfest.

Utgångspunkten är förstås de nya vittnesmålen, men man betonar samtidigt att alla delar av den tidigare utredningen skall gås igenom.

Att utreda de möjliga kopplingarna till ytterhögern har nu också en helt ny politisk dimension. Sedan snart två år tillbaka pågår i München en rättsprocess kring de så kallade NSU-morden. Under många år kunde en högerextremistisk terrortrio mörda en polis och nio personer med invandrarbakgrund. Också de här utredningarna präglades av myndigheternas misslyckanden och en mer eller mindre medveten ovilja att utreda eventuella kopplingar till ytterhögern. Många, bland dem journalisten Ulrich Chaussy, ser klara paralleller mellan Oktoberfest och NSU.

Vad de fortsatta utredningarna kommer att resultera i kan bara tiden utvisa. Tyvärr har man i det här fallet ingen nytta av den nyaste tekniken, eftersom allt uppsamlat bevismaterial från festplatsen i München, förstördes i slutet av 1990-talet.

Handen kommer förstås fortsättningsvis att spela en viktig roll, men några direkta svar kommer den ändå inte att kunna ge. Handen är sedan länge spårlöst försvunnen.