Hoppa till huvudinnehåll

Utrikes

Ett år sedan ödesdagarna på Majdan

Från 2015
Uppdaterad 20.02.2015 11:24.
Minnesfotografierna på en av Majdans stupade.
Bildtext Minnesfotografi på en av Majdans stupade.

Beslutsamhet räddade folkresningen då Ukrainas framtid låg i vågskålen, säger en ledande aktivist under demonstrationerna på Majdan.

Men kriget i östra Ukraina har lett till att folkresningen inte har kunnat infria sina löften.

Anna Kovalenko var en av ledarna för Majdans så kallade självförsvarstrupper, och var med om de avgörande dagarna på Majdan i Kiev. Med skarpa skott, chockgranater och pansarfordon drevs demonstranterna då nästan från torget.

Viktor Heikel i Ukraina
Bildtext Svenska Yles utsände Viktor Heikel i Kiev.

– Många av oss tänkte nog då att slaget var förlorat, säger Kovalenko.

– Vi insåg redan några dagar före att något hade förändrats då de började skjuta skarpt, säger Anna Kovalenko, på ett grått och råkallt Majdan.

Med stora gester pekar hon längs än den ena gatan och än den andra då hon beskriver hur polisen och titushki, alltså väpnade anhängare till den nu avsatta presidenten Viktor Janukovytj, jagade dem hack i häl.

Katt och råtta

Kovalenko ledde själv en grupp kvinnor som gav första hjälpen och evakuerade skadade undan polisen den 20 februari då det värsta våldet bröt ut. De var i färd med att söka skadade då de plötsligt insåg att polisen hade skurit av deras väg tillbaka till lägret på Majdan.

– Vi försökte först med en gata, men stötte på ett gäng titushki. Och det fanns poliser överallt. Så vi började springa åt andra hållet, bort från torget. Vi lyckades komma ifrån dem en stund och övertalade någon som bodde i ett hus på vägen att gömma våra västar och hjälmar så att vi inte skulle se ut som om vi var demonstranter. Vi tog oss så småningom till en metrostation längre bort och kunde åka tillbaka till lägret. Och när vi hade kommit fram insåg vi att det var det sista tåget, för precis då stängdes metron för att hindra folk från att ta sig till demonstrationen.

På liv och död

Det var kort efter det allvaret började, som Kovalenko beskriver det.

– Jag hade precis skickat hem en del av flickorna i min grupp, för jag insåg att de kanske inte var beredda på det som skulle komma. En del var beredda, andra var inte och dem skickade jag hem. Vi andra förberedde oss på att ge första hjälpen.

Säkerhetsstyrkorna gick till angrepp på ett tidigare oskådat våldsamt sätt. Många demonstranter dödades. Också en av dem som Kovalenko kallar sina flickor, en 50 år gammal kvinna som hjälpte sårade under demonstrationerna, sköts i magen och förblödde.

Efter flera timmar av hårda angrepp från säkerhetsstyrkorna höll demonstranterna bara en liten bit av torget.

– Vi kände hela tiden att det här kan vara slutet på demonstrationerna, till exempel när de körde pansarfordon igenom barrikaderna. Hela torget stod i lågor, folk evakuerades och allt var kaotiskt. Jag var säker på att de snart skulle ha kunnat gripa oss eller döda oss, en och en. Då bad jag tyst för mig själv att Kievborna skulle ta sig ut på gatorna. Och det gjorde de.

Och plötsligt svängde läget. Demonstranterna gick framåt, trots skottlossning från skarpskyttar kring torget. Och på bara några timmar hade demonstranterna tagit tillbaka torget och de omgivande gatorna, och började reparera sina barrikader.

Enligt Kovalenko var det då folkresningens öde avgjordes.

Ingen vila trots seger

Efter att försöket att tömma Majdan med våld misslyckades blev läget ohållbart för president Viktor Janukovytj och hans anhängare. Två dagar efter att demonstranterna var nära att förlora striden hade Janukovytj flytt.

– Äntligen. Det var min första reaktion. Men sedan fanns det så mycket att göra och organisera att vi inte riktigt hade tid att fundera på det. De följande dagarna flyter samman för mig för det fanns så mycket att göra. Vi måste till exempel skydda poliser och säkerhetsstyrkorna, för folk var så arga att de skulle ha slitit dem i stycken. Dessutom måste vi se till att rädda bevismaterialet för alla brott som Janukovytj och hela hans gäng hade gjort sig skyldiga till.

Många av ledarna från Majdan fick också snabbt ta ansvar för viktiga frågor. En del har utnämnts till rådgivare vid olika ministerier, också Kovalenko. Hon utnämndes snabbt till rådgivare vid försvarsministeriet, en roll som inom kort skulle bli viktig.
För mitt i glädjen över segern på Majdan växte också oron över vilken riktning utvecklingen höll på att ta.

– Vi började se rapporter på rysk tv att högra sektorn och andra grupper från Majdan drog omkring i östra Ukraina och på Krim i tusental och begick hemska brott. Samtidigt visste vi att alla som deltog i självförsvarstrupperna var kvar i Kiev, och att rapporterna inte stämde. Då förstod vi att vi skulle få problem i öster och på Krim, säger Kovalenko.

– Snart började det dyka upp ”små gröna män” med vapen på Krim, och den ryska annekteringen började, säger Kovalenko.

Kovalenko säger med en hel del bitterhet att hon kunde tala om händelserna strax efter Majdan i all oändlighet, men att "alla redan kan den berättelsen”. Det blev krig, och arbetet med att förändra landet som började på Majdan blev på hälft.

– Nej, vi har inte nått våra mål. När man går till revolution vill man ändra hela systemet. Vi har fört in nytt blod i Ukrainas kropp, för att landet ska kunna läka och bli helt. Men nu skär de bokstavligen bort bitar från Ukrainas kropp, säger Kovalenko och syftar på händelserna på Krim och i östra Ukraina.

Drömmar och besvikelser

Det frustrerande nuläget, ett år efter folkresningen, leder till frågan var Kovalenko ser Ukraina om ytterligare ett år, om hon verkligen tillåter sig att drömma.

– Vid sina egna gränser. Nej, om vi talar allvar vill jag se ett öppet, demokratiskt Ukraina. Ett land som har gjort sig av med all den idioti och brottslighet inom byråkratin som har hållit oss tillbaka.

Det Kovalenko ännu grämer sig över är att ingen ansvarig har straffats för att ha beordrat skarpskyttarna att öppna eld mot demonstranterna.

Tillsvidare har bara två medlemmar i specialstyrkan Berkut dömts för delaktighet i morden på demonstranter. Ingen högre officer eller politiker har ännu ställts inför rätta.

– Vårt mål är inte att bestraffa dem som sköt, utan vi vill se att de som gav ordern får sina straff, säger Kovalenko. Att detta inte har hänt är revolutionens största förlust, säger hon.