Hoppa till huvudinnehåll

Utrikes

”Jag insåg att jag var beredd att dö”

Från 2015
Uppdaterad 21.02.2015 05:24.
Borys Danevych, aktivist från Majdan-torget i Kiev
Bildtext Borys Danevych deltog själv i demonstrationerna på Majdan från allra första början.
Bild: Viktor Heikel

Det viktigaste som hände på Majdan var inte att Viktor Janukovytj tvingades från makten, säger Borys Danevych, som var med om att organisera protestlägret. På Majdan föddes en helt ny samhällskänsla, en insikt om att vi inte kan vänta på politikerna utan tillsammans måste få till stånd förändring, säger han.

Borys Danevych minns väl när det gick upp för honom att han var med om något stort, något historiskt, på Majdan i Kiev.
– Jag kommer ihåg det mycket väl, det hände den 11 december då säkerhetsstyrkorma första gången försökte tömma torget med grovt våld. Jag insåg att jag var helt beredd att dö för den här saken. Efter det blev det lättare att bara säga, okej, något behöver göras så jag gör det, säger Borys Danevych på ett kafé vid det råkalla Majdan.

Han har nyss tagit mig på en slags fantasirundvandring av demonstrationslägret. Där stod ett kök som alltid lagade soppa, vid den där barrikaden brändes en av vattenkanonerna. Här samlades stenar som fördes till barrikaderna för att mota tillbaka polisens angrepp.

Inget av det här finns kvar nu, men då Danevych berättar om det ser man igen röken, människorna, tälten och barrikaderna igenom hans ögon.

Samlande kraft

Borys Danevych kan inte beskrivas som någon typisk revolutionär. I sin skarpa gråa kostym ser han precis ut som den patentjurist och partner vid en advokatbyrå han är.

Ändå menar Danevych att han inte stack ut på Majdan. Demonstrationerna samlade folk från alla samhällsklasser.

– Jag kan ge hundratals exempel. En partner vid en investeringsbank som natt och dag körde omkring folk i sin lyxbil, förde sårade till sjukhus eller bara skjutsade trötta människor bort från torget för några timmars vila. Jag såg en miljonär bygga barrikader av gatstenar, och unga kvinnor i de dyraste märkeskläderna sopa snö och is från torget. Det var ganska speciellt för man såg att alla de här människorna hade ett behov av att delta och bidra.

Danevych menar ändå att det först i efterhand känns otroligt. Då det begav sig hade ingen tid att fundera över sådana saker. Alla försökte helt enkelt göra vad de kunde.

– Det stora för mig är inte att människor från olika klasser jobbade sida vid sida. Det viktiga var att en så stor del av Kievborna och så många människor från andra orter verkligen deltog och gjorde allt de kunde. Inte bara oroade sig utan verkligen bidrog.

Filtar, mat och kläder

I samma anda ville också Danevych göra mera än bara delta i demonstrationerna. Han upptäckte snabbt att demonstrationslägret var rätt löst organiserat, utan att någon såg till de olika behoven på mat, mediciner, filtar och kläder som helhet.

Tillsammans med vänner och bekanta startade han Majdan Needs, Majdans behov, en nätsida med en karta över lägrets kök, utdelningspunkter och vårdplatser, där listor på de olika behoven uppdaterades dagligen. Sidan blev en succé och ganska snabbt såg den i praktiken till försörjningen av hela lägret.

– Det fanns en känsla av att vi måste hjälpa mera, och det var ett sätt att hjälpa. Det började med att samla förnödenheter, men det utvecklades till en slags kontakt mellan dem som stannade på torget i dagar, veckor och månader och dem som bara ville stöda på något sätt.

Många roller

Danevych deltog själv i demonstrationerna ända från början, för att han var arg över att president Viktor Janukovytj backade från sitt löfte att underteckna ett samarbets- och handelsavtal med EU.

– Men folk överlag hade nog helt enkelt bara fått nog, och det här var ett startskott. Man var trött på att de mänskliga rättigheterna ignorerades, på att hela landets administrations huvudsakliga uppgift verkade vara korruption och att folket helt enkelt var åsidosatt och deras värdighet ignoreras. Och mest arga var folk på att det gjordes så öppet.

Då säkerhetsstyrkornas försök kväsa demonstrationerna blev allt våldsammare och kulminerade i de blodiga händelserna mellan den 18 och 21 februari i fjol, tog Danevych igen en ny roll på sig.

– Under de dygnen var jag mycket involverad i att ge rättshjälp åt dem som redan hade gripits. Jag hade ingen erfarenhet av brottsmål eller den sortens juridik. Men jag försökte hjälpa så gott jag kunde. Jag körde egentligen hela tiden skytteltrafik mellan polisstationer, häkten och domstolar och tillbringade bara några timmar på Majdan under de dygnen.

Danevych säger att han är glad att han hade så mycket att göra under de sista dygnen, för det gav honom inte någon tid tid att tvivla. Men även om han hade haft tid att tänka på läget tror han inte att han skulle ha tappat hoppet.

– Jag kunde säkert ha accepterat tanken på att vi inte kanske skulle lyckas fälla regimen. Men jag hade nog aldrig någon känsla av att vi skulle misslyckas, det vill säga att Majdan inte skulle ha förändrat människors syn på sig själva och förändrat landet. Det skulle ha känts oacceptabelt, säger Danevych.

Majdans anda

Danevych säger att det är mycket som redan har förändrats. Det politiska landskapet ser i dag helt annorlunda ut än för ett år sen, och människor förstår nu att kräva ansvar och resultat av sina politiker. En av de största förändringarna syns ändå i en ny form av samhällelighet som föddes på Majdan.

– Det som definitivt har förändrats är hur folk ser på frivilligarbete och deltagande. Idén att om man vill förändra landet måste man själv ta tag i det har slagit rot. Jag brukar upprepa att man aldrig ska skylla på någon, aldrig förvänta sig något och sedan själv göra något åt saken. Jag förväntar mig inte längre att regeringen ska förändra saker, utan jag måste själv jobba för det. Och många andra tänker nu lika, säger Danevych.

Det viktigaste resultatet folkresningen hade för Ukraina är ändå enligt Danevych att folk har insett styrkan i att jobba tillsammans. Om ett ord ska beskriva Majdans anda är det samarbete, menar han.

– Människor som aldrig samarbetade tidigare lyckas nu göra det. Det är inte alltid lätt men det går. Jag ser att alla de här lärdomarna finns kvar hos människor och de utgör tillsammans vad jag skulle kalla Majdans anda. Många är frustrerade, många är besvikna. Men de allra flesta har inte gett upp.

Läs också:
Ett år sedan ödesdagarna på Majdan