Örtagården - ett behändigt husapotek
En örtagård är ett praktiskt sätt att ha alla sina läkeväxter och kryddörter till hands just när man behöver dem. Dessutom är örtagården en nästan magisk plats med sina dofter, sina milda färger och surret från pollinerande insekter.
De flesta av våra traditionella örtagårdsörter härstammar från Medelhavsområdet och Mellanöstern. Där växer de vilda på torr och stenig mark och fyller luften med den varma doften av kryddor.
År 529 grundades det första katolska klostret av den helige Benedictus i Monte Cassino i Italien. Munkarna i klostret ägnade sig åt att skriva av antika skrifter och översätta texter från arabiska, och så tog de hand om sjuka. För att lättare ha tillgång till alla örter de behövde anlade de en örtagård i klostret. Där skördade de örter, beredde dem till mediciner och gav också bort plantor till de sjuka som kom till klostret för att få hjälp.
Munkar tog med örterna till Norden
På 700-talet öppnade Europas första läkarskola i Salerno i Italien. I takt med att läkarna blev fler ökade efterfrågan på läkeväxter. De stora godsen anlade örtagårdar där de odlade örter i större skala för försäljning och klostren öppnade de första riktiga apoteken. När missionerande munkar och nunnor sökte sig norrut och etablerade nya kloster följde örterna och örtagårdarna med. På så sätt fick vi här i Norden tillgång till en helt ny uppsättning läkeörter under medeltiden.
Andra smaker förr
Idag använder vi fortfarande många av örtagårdskryddorna i matlagningen, men våra smakpreferenser har ändrats en del. De vanligaste örterna nu är timjan, basilika, oregano, persilja, dill, rosmarin och koriander – örter med ganska mild smak som passar till grönsaksrätter och fint kött. Förr, när vi åt mycket mer inälvsmat och baljväxter, kryddade vi med starkare örter som mejram, kyndel, salvia och libbsticka.
Jag använder gärna mejram och kyndel som smaksättare i en böngryta och libbsticka till örtsalt och soppor.
Kyrkkvasten höll kvinnorna vakna
Förr i tiden när det var kyrkplikt och många reste långt, långt för att komma till kyrkan, hade kvinnorna med sig ett knippe torkade örter med stark doft som de nosade på med jämna mellanrum för att hålla sig vakna under gudstjänsten. Knippet kallades kyrkkvast. Örterna i kvasten kunde variera beroende på vad man hade att tillgå, men vanligtvis hade man sju olika sorter, där talet sju representerar jungfru Maria. Vanliga örter var isop, åbrådd, krusmynta, citronmeliss, salvia, lavendel, munkrenfana, malört, timjan och rosmarin.
Praktiskt med egen örtagård
Naturen i hela Norden är full av vilda läkande örter, så det går ingen nöd på oss även om vi inte odlar själva. Men det som är så praktiskt med att ha en egen örtagård är att man kan välja ut några örter som man använder mycket av och ha dem nära till hands hemma i trädgården. På så vis behöver man inte gå ut och leta varje gång man har hosta, mensvärk eller kramp i benen. Och trots att örterna är anspråkslösa när det gäller färg och form har de underbar doft och lockar till sig många pollinerare.
I örtagården råder alltid ett nästan magiskt lugn och den är en fin plats för eftertanke och meditation.
I min örtagård växer alltid:
Mina bästa örtpåsar:
Jag gör speciella örtpåsar till badrummet, till resväskorna och till att ha i bilen för att hålla mig vaken och skärpt. Påsar med torkade örter doftar gott och hjälper också till att t ex. hålla insekter borta ur linneskåpet.
Om du vill göra en egen örtpåse blandar du dina torkade örter i en bunke och klipper dem fint. Sedan petar du ner dem i en påse och syr ihop. Till linneskåpet passar lavendel, åbrodd och isop. Till bilen passar isop, pepparmynta, rosmarin och mejram och till badrummet och resväskan - lavendel.
Torka hellre än frys
Torkning är det bästa sättet att spara örterna över vintern. Om man fryser dem blir det oftast bara sorgligt blöta och smaklösa trasor kvar, men torkar man får man kvar väldigt mycket av de aktiva ämnena.
Det är lätt att torka örter. Det viktiga är att se till att rummet är torrt och varmt och har god luftcirkulation. En del binder örterna i knippen, men jag gör aldrig det eftersom de där knippena riskerar att bli hängande hela sommaren, och så blir de dammiga och tappar smak och doft. Breder man istället ut växterna till tork måste man flytta över dem i burkar när de är torra för att få plats med nya örter. På så sätt blir de aldrig liggande för länge.
Man vet att örterna är torra när de går att smula mellan fingrarna eller om man lägger dem mot läppen och de inte känns kalla. Sen när de är torra ska de så snabbt som möjligt ner i en lufttät burk, helst i glas eller plåt. Lägg gärna örterna så hela som möjligt i burkarna och förvara dem i ett mörkt skåp så håller de längre. Torkade örter håller ungefär ett år - sedan får man plocka nya.
Det är viktigt att skriva en fin etikett så man vet vad man har i burken. Vet man inte det är innehållet i stort sett värdelöst.
"Bra-att-ha-i-ett-huspotek" örter
Malört är väldigt bitter och därför bra för matsmältningen, men den smakar riktigt illa. Står du ut med smaken är te på malört bra mot förstoppning, gaser i magen och svårigheter med att smälta fett och kolhydrater. Örten är också kramplösande på glatt muskulatur och kan lösa kramper i gallgångarna. Tänk på att inte överdosera malört, eftersom den innehåller thujon som är lite giftigt och hallucinogent (det var thujon som var det verksamma ämnet i Absinten). Men eftersom malört smakar så pass bittert som den gör är det ingen större risk att man tar i för mycket.
Libbsticka är godare, den är också kramplösande och bra mot gaser i magen. Förr gav man libbsticka till korna när de hade kolik. Den är jättegod i örtsalt, och som smaksättare i soppor och grytor, smaken påminner om selleri, men är mustigare. En magisk räddare i nöden, tycker jag, när maten råkat bli helt smaklös. Tänk på att torkad libbsticka är väldigt dryg, det räcker med en knivsudd för att krydda en hel soppa, tar man för mycket kan den helt ta över smaken.
Te på libbsticka är bra mot hosta, och enligt folktron driver libbstickebusken i örtagården bort råttor, vägglöss och huggormar.
Citronmeliss hette på gammalsvenska ”hjärtansfröjd”, och det är den man sjunger om i den gotländska visan ”Uti vår hage”. Den goda citrondoften kommer från den eteriska oljan som är lugnande vid oro, migrän och nervös hjärtklappning. Örten innehåller också bitterämne som stimulerar aptiten och hjälper vid dålig matsmältning. Citronmeliss är väderfördelande och löser magkramper. Förr sade man att citronmeliss även hjälper vid hjärtesorger, det kanske har att göra med växtens lugnande egenskaper.
Åbrådd är bra mot gallbesvär, som när man har svårt att smälta fett eller har gallsten. Den används nästan inte alls som medicin numera utan gör främst nytta som brännvinskrydda. Under medeltiden ansåg man att åbrådden var en universalmedicin som mot hjälpte mot allt från magvärk och ormbett till skallighet. Man lär också ha använt åbrådd vid djävulsutdrivning. Lite torkad åbrådd i linneskåpet ger väldoftande linne och håller insekter borta. Doften är kryddig och citrusaktig.
Pepparmynta innehåller bitterämnen, men de är maskerade bakom mentolsmaken, så den är en riktigt god matsmältningsört. En kopp myntate efter maten brukar de flesta uppskatta. I Mellanöstern använder man riktigt skarpa myntasorter och serverar myntateet med mycket socker. Gott som iste en varm dag.
Kyndel, både sommar- och vinterkyndel, stödjer matsmältningen och motverkar gasbildning. Den är också en traditionellt använd krydda i bön- och kålrätter, som ju är gasbildande. Sommarkyndel är ettårig och har bättre smak än den fleråriga vinterkyndeln.
På latin heter kyndel Satureja som kommer från ordet satyr. Satyrerna var grekiska fruktbarhetsväsen som ägnade hela dagarna åt sex och oftast avbildades med enorma könsorgan. Därför fick inte kyndeln vara med i klostrens örtagårdar. Man tänkte sig att växten skulle utgöra en alltför stor prövning för munkarna som levde i celibat.
Mejram är bra för matsmältningen och därför vanlig i svårsmälta rätter som ärtsoppa och korv. Den är också antiseptisk och bra att tvätta sår med. Jag gillar att ha den i örtsalt för att få en friskare smak på saltet.
Isop är bra mot väderspänning och dålig aptit, och hjälper också mot hosta. Isop är en av örterna i den traditionella kyrkkvasten.
Timjan är bra mot hosta och svamp, både fotsvamp och underlivssvamp.
Hjärtstilla är ett bra komplement till vanlig hjärtmedicin. Den är lugnande, sänker blodtrycket och är ett milt medel mot nervös hjärtklappning.
Salvia är gott till fläskkött, bönor och ost (den ingår till exempel i pastarätten cinque formaggi). Namnet kommer från latinets salvare, som betyder att bota. Under medeltiden tillskrevs salvian alla möjliga fantastiska egenskaper. På läkarskolan i Salerno frågade man sig varför människor alls måste dö så länge det växer salvia i örtagården.
Salvia är antiseptisk och bra som insektsmedel, men den dricks mest som te. Salviate hämmar saliv-, svett- och mjölksekretion och är bra vid avvänjning av spädbarn. Teet stimulerar gallflödet. Tänk på att salvia innehåller thujon som är farligt i stora mängder, men vid normal användning, alltså några koppar om dagen vid behov är växten inte alls farlig.
Rosmarin skärper koncentrationen, en kvist i bilen, fickan eller bh:n är bra när man behöver hålla sig skärpt. Som te eller olja stimulerar den cirkulationen. Rosmarinte är ett bra te för den som har lågt blodtryck eller den som har svårt att komma igång på morgonen och inte vill dricka kaffe.
Läkevänderot hjälper mot sömnsvårigheter, stress och nervös oro. Det är roten man använder, till te eller tinktur.
Kamomill är en väldigt användbar läkeört. Den är lugnande, rogivande och sårläkande. Kamomillte är bra vid magkatarr och magsår, eftersom örten både läker och lugnar. Man kan tvätta sår med kamomillte, badda eksem och utslag och göra våtvarma omslag mot värk.
Johannesört kan användas både invärtes och utvärtes. Invärtes, som te eller tinktur, är den lugnande och hjälper vid lätt nedstämdhet och stress. Utvärtes kan man använda johannesörtsolja mot muskelvärk, muskelinflammationer, brännskador och torra och sköra slemhinnor. Johannesörtstinktur är bra till sårvård, den drar ihop sår och stoppar blod.
Arnica, eller slåttergubbe är fenomenal till vrickningar, stukningar, muskelsträckningar och värk, blåmärken och åderbråck. Den är en ängsväxt som börjar bli ovanlig eftersom den trivs på slåtterängar och vi slår ju inte ängarna på samma sätt längre som vi gjorde förr. Av den anledningen tycker jag att det är en kulturgärning att odla arnica i sin örtagård. Man använder örten utvärtes som olja eller tinktur.
