Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Svampbob i Dostojevskijs fotspår

Från 2015
Uppdaterad 27.02.2015 10:32.
Svampbob och hans team

Jag är ett stort fan av Svampbob Fyrkant som bor i staden Bikinibotten där han jobbar som kock. Hans fritid går ut på enkla nöjen tillsammans med bästisen Patrick Stjärna.

Alla på orten gillar krabburgarna som Svampbob steker enligt ett hemligt recept. Seriens ondis, Plankton, äger stans opopulära restaurang och då han försöker stjäla krabburgerreceptet försvinner det plötsligt och Bikinibotten kastas in i ett upplösningstillstånd. Det visar sig att piraten Burgarskägg ligger bakom stölden och Bob och hans vänner bildar ett team för att vinna tillbaka receptet och rädda samhällsfreden.

Ungefär sådan löper handlingen i filmen ”Svampbob fyrkant: Äventyr på torra land”.

Problemet är inte att berättelsen är rätt tunn, utan främst att det finns en handling som man följer, en dramaturgisk kurva, ett försök till story.

Utmanar vår syn på nonsens

Då jag tittar på tv-serien med mitt barn så är vi ense om att storheten ligger i att episoderna handlar om i stort sett ingenting, på sin höjd en löjlig detalj som t.ex. att Svampbob får ett plåster som han leker med.

Just att allt kretsar kring det löjliga, det obetydliga, ologiska och odramatiska blir väldigt kul, samtidigt som karaktärerna i sig är fåniga. Ingenting behöver förklaras, serien verkar främst kvantmekanisk; saker och ting kan dyka upp hur som helst, utan förankring i tid, rum eller tidigare händelser. I sina bästa stunder utmanar Svampbob vårt begrepp om ”nonsens”. Han ägnar sig åt det vi betraktar som nonsens, men av någon anledning fungerar och roar det oss. Är det då nonsens, egentligen?

Svampbob har hittat en fjäder

I Idiotens fotspår

Knappt något av det här finns med i filmen, som är sämre än den första långfilmen om Bikinibotten. Där byggde man upp en roadmovie som bars upp av Bobs och Patriks barnsliga och gränslöst lojala vänskap, en rätt fin historia.

En annan aspekt som gör Svampbob till en förträfflig serie är att den främst präglas av en total snällhet som gränsar till idioti. Det är kanske att dra det en smula för långt, men jag tycker att det finns en likhet i inställningen till Dostojevskijs idiot, furst Mysjkin vars godhet uppfattas som idioti eller dårskap. Att se godhet eller snällhet som enfald eller dårskap avslöjar något om de hårda normer som förgiftar våra mänskliga relationer. Vårt problem med godheten är att vi vet att den ställer krav på oss, på våra möjligheter att handla på ett oegoistiskt sätt.

Pengar

Äventyr på torra land har några goda stunder, men karaktärerna är inte löjliga nog, frikiga nog, ja för lite helt enkelt. Jag gillar hur serien utmanar det traditionella berättandet, uppfattningen om vad som behövs för att fånga publiken. Jag gillar att kunna gilla utan att egentligen behöva fatta. Att förstå är inte poängen. Filmen är däremot alltför traditionell i sin problemlösningsorienterade grundstory.

Svampbob och hans alltför manliga vänskapskrets har blivit väldigt populära karaktärer för bolaget Nickelodeon. Med hans hjälp säljs såväl glass, kalsonger som gitarrer. Nu vill man uppenbarligen, precis som restaurangägaren Herr Krabba i filmen, casha in och gör det genom att göra en ganska lam film.

Se tv-serien istället!