Stå i bredd – om 70-talets litteratur

I Århundradets kärlekssaga skriver Märta Tikkanen: ”Du var den som jag ville / stå i bredd med / Du var alla möjligheter / och utveckling och framtid / du var gemensam kamp / och det omöjliga hoppet / om förändring”.

Tikkanens dikt har fått ge namn åt litteraturprofessor Ebba Witt-Brattströms bok Stå i bredd – 70-talets kvinnor, män och litteratur, en bok som dyker ner i ett litterärt decennium som av (framför allt manliga) kritiker och litteraturhistoriker ansetts ointressant och en tråkig parentes ”mellan det språkexperimentella sextiotalet och det postmoderna åttiotalet.”

För några år sedan gav Ebba Witt-Brattström ut boken Å alla kära systrar! (2010) där hon gjorde en personlig tidsresa tillbaka till 1970-talet som var det årtionde som i hög grad kom att forma och utveckla Witt-Brattströms tankevärld, och som kom att bli utslagsgivande för hennes liv både privat och professionellt.

År 1972 var Ebba 18 år gammal när hon gick med i den feministiska organisationen Grupp 8, och de därpå följande tio åren kom hon att befinna sig i kvinnorörelsens absoluta centrum.

Tabubelagda erfarenheter

I den nyutkomna boken Stå i bredd återvänder Witt-Brattström till böckerna som satte problemen under lupp och texterna som satte ord på kvinnors (och även mäns) tidigare tabubelagda erfarenheter av allt från övergrepp och maktutövning till sexuell frigjordhet och ojämlikhet såväl på arbetsplatsen som i hemmet.

Det som kvinnorörelsen kämpade för på gator och torg - såsom fler dagisplatser, kvinnans rätt till fri abort, lika lön för samma arbete - fick en konkret gestaltning i samtidens böcker.

Ett nyckelbegrepp i det tidiga 70-talets litteratur är människovärde – detta i en tid när 80% av de svenska kvinnorna över 25 år saknar utbildning efter folkskolan:

”Av tre miljoner kvinnor över 16 år yrkesarbetar 1,2 miljoner. De flesta på kontor och industrier. De är också expediter, hembiträden, vårdarbetare, städerskor, lantarbetare och servitriser. Genomsnittslönen för kvinnliga industriarbetare är 7:85 kronor i timmen. I debatten kallas männens högre timlön för samma arbete för ’byxtillägg’. Kvinnorörelsen skulle spetsa till det och säga ’snopptillägg’. Ändå hade lika lön för lika arbete införts 1960” konstaterar Ebba Witt-Brattström i Stå i bredd.

Vad ville denna ”kvinnolitteratur”, och vad kännetecknar kvinnoromanen? Enligt Witt-Brattström är det ”en litteraturform som alltid står på kvinnornas sida, skildrar kvinnokönets vara i världen som avgörande, tar kvinnors lidande på största allvar i stället för att banalisera det, tvättar bort offerstämpeln från kvinnan och gör henne till aktör i historien och i sitt öde, ’degraderar’ mannen till människa i stället för norm, kritiserar mäns kvinnoförtryckande och kvinnoföraktande beteende, och, viktigt, ger kvinnokroppen ett tal där förträngda, socialt tabuiserade sexuella erfarenheter får sina uttryck.”

Böcker som skapade debatt

Stå i bredd fokuserar på ett antal författarskap och böcker som kom att göra skillnad under sin samtid, men som också läses idag – som tidsdokument och/eller som inspirationskälla. Ett slags feministisk 70-talskanon.

Witt-Brattström inleder sin personliga betraktelse med poeten Sonja Åkesson som på 1960-talet slog igenom med sin gestaltning av den förslavade hemmafrun i diktsamlingen ”Husfrid” – där dikten ”Vara Vit Mans Slav” ingår.

Dikten finns att läsa i sin helhet på webben.

Den uttalade avsikten med Witt-Brattströms personligt hållna genomgång av årtiondets centrala litterära verk är att omkullkasta det litterära decenniets eftermäle och visa på sprängkraften i 70-talets nyskapande och innovativa litteratur: från år 1970 när Maja Ekelöf, en kommunal städerska från Karlskoga, ger röst åt en yrkesarbetande kvinna i låglönebranschen med boken Rapport från en skurhink via Marit Paulsens gestaltning av industriarbeterskans värkande kropp samt skiftesjobbs- och hemmaslit i Du, människa till Kerstin Ekmans skildring av kvinnorna i den framväxande staden Katrineholm som inleddes med romanen Häxringarna, och Kerstin Thorvalls öppenhjärtiga skildringar av sexualitet i boken Det mest förbjudna, som också var en uppgörelse med Thorvalls mor.

Andra författarskap som Witt-Brattström lyfter fram som centrala för 70-talet är bl.a. den litterära dialogen mellan Märta Tikkanen och Henrik Tikkanen, författarna Göran Tunström och Sven Lindqvist, som enligt Witt-Brattström ”uppriktigt försökte mobilisera en motmakt till den hegemoniska manschauvinismen i form av nydefinierad manlighet”.

Uppsving för bokbranschen

Ebba Witt-Brattström konstaterar att ”tiden skapade genrehybrider som växlade mellan hög och låg stil, mellan vardagserfarenheter och teoretiska citat, mellan historisk perspektivisering och, ofta blåögd, socialistiskt feministiska framtidsvisioner. Den utopiska kvaliteten och det breda tilltalet var rätt strategi.”

Rent formmässigt var böckerna ofta gränsöverskridande och ett slags hybrider mellan olika genrer, såsom dagböcker och annan självbiografisk dokumentation, essäistisk, propagandistisk pamflett, bekännelse- och dokumentärroman där fiktion blandades med fakta, reportage och rapportavsnitt.

Litteraturvetaren Johan Svedjedal har påpekat att protestlitteraturen under åren 1965-75 kännetecknas av ”en exakthetens verklighetseffekt” som uppnåddes genom att återgiva dokument, listor och ymniga sifferuppgifter – också i fiktionen.

Enligt Svedjedal strävade protestlitteraturen efter att utforska människan med tonvikt på ”individens politiska ansvar för att beskriva, påverka och förändra samhället.”

Hela bokbranschen upplevde ett uppsving under 70-talet i och med en ökad efterfrågan på den realistiska romanen samt en syn på litteratur och kultur som ett slags garant för en demokratisk samhällsutveckling. Under 70-talet förde man en aktiv kulturpolitik som bl.a. förde med sig att man slopade fasta bokpriser, man införde garanterad författarpeng och lanserade bokförlaget ”En bok för alla”, som med hjälp av statligt stöd kunde ge ut kvalitetslitteratur till ett förmånligt pris. Under decenniets lopp steg antal bokklubbar i Sverige från 4 till 39.

80-talets backlash

När 70-talet övergick i 80-tal drog manliga kritiker och litteraturvetare på bred front igång en veritabel fördömarkampanj mot den politiserade och feministiska sjuttiotalslitteraturen: i Lyrikvännen (1980:1-2) skrev Tom Hedlund att det litterära sjuttiotalet dominerats av ”svartvitt manshat, antikapitalism, gulligt systerskap och ett frenetiskt forskande tempo”, Mats Gellerfelt på Svenska Dagbladet spydde galla över tidens alla ”köttiga kvinnokampsamazoner” (SvD 5.3.1980) och tidskriften KRIS med Anders Olsson, Horace Engdahl, Stig Larsson och Åke Sandgren i spetsen gick in för att skjuta ”pratets litteratur” i sank. Läsarna skulle lära sig att läsa ”text och inte litterära protokoll”.

Witt-Brattström konstaterar att målet var att omstrukturera det litterära landskapet och att styra in det litterära samtalet mot en mer elitistisk och kvinnoexkluderande, och föregivet språkundersökande, estetik.

Samtidigt kunde man se att de frön som de kvinnliga författarna sått på 70-talet började bära frukt under decenniet därpå: på 80-talet fick den feministiska litteraturen sitt stora genombrott, och författare som Katarina Frostenson, Ann Jäderlund, Tua Forsström, Kristina Lugn och Birgitta Lillpers nådde framgångar – inte minst tack vare den väg som andra banat för dem, noterar Witt-Brattström, som noterar en förskjutning av perspektiv i litteraturen skriven av kvinnor på 80-talet.

Som litterär strömning hade den kvinnliga erfarenheten växt sig alltför stark för att kunna nonchaleras, och ”nu flyttade den så att säga under jorden, tog formen av ett lyssnande inåt, gjorde diverse kringgående manövrar och uppfann metalitterära tricks som manliga kritiker sällan hade organen att uppfatta.”

Dialogen som kom av sig

På 70-talet strävade man aktivt efter att öppna upp för en inkluderande genusdiskussion i dialog mellan kvinnor och män. Witt-Brattström efterlyser ett demokratiskt forum ”där välformulerade åsikter om kvinnligt och manligt kan mötas, stötas och blötas. Inför öppen ridå, med känslorna synliga och med utgångspunkten att kvinnor och män har gemensamt intresse av att lära sig gå i bredd.”

Ett exempel på detta öppna debattforum är den debattkväll som hölls i New Yorks stadshus den 30 april 1971 under temat kvinnlig frigörelse där en panel, som bestod av fyra av tidens mest skarpa feminister – Germaine Greer, Jill Johnston, Diana Trilling och Jacqueline Ceballos - möttes i debatt med författaren Norman Mailer som fick försöka försvara sitt inlägg i könskriget, den kontroversiella artikeln ”Könets fånge” som publicerats i Harper’s Magazine.

Debattkvällen finns dokumenterad i filmen ”Town Bloody Hall”, och kan bl.a. ses på Youtube:

I Yles Levande arkiv finns en artikel om Ebba Witt-Brattström som innehåller ett antal videoklipp med Witt-Brattström från de senaste åren.

Lyssna på en intervju med Ebba Witt-Brattström om boken Stå i bredd - 70-talets kvinnor, män och litteratur - längd 22 minuter:

Ebba Witt-Brattström om boken "Stå i bredd - 70-talets kvinnor, män och litteratur"

22:03

Nu i mars visar Yle Fem också den svenska journalisten Belinda Olssons tredelade programserie "Fittstim - min kamp", där Olsson ger sig ut på en resa i dagens feminism med tillbakablickar på 70-talets feministiska engagemang:

Programmet är inte längre tillgängligt

Fittstim - min kamp - Spela upp på Arenan (Programmet är inte längre tillgängligt)

I Yles Levande arkiv kan man också läsa Ida Fellmans blogg om 70-talets jämställdhetsdiskussioner.