Hoppa till huvudinnehåll

X3M

House of Cards är tillbaka

Uppdaterad 29.10.2015 15:07.
House of Cards S03
Bildtext Niclas har maratontittat den nya säsongen av House of Cards.

Den tredje säsongen House of Cards har äntligen landat i sin helhet och jag var knappast den enda som vigde mitt veckoslut till att maratontitta alla 13 avsnitt. Här kommer mitt försök till en spoilerfri recension över hur man lyckats följa upp de två succésäsongerna som gjorde amerikansk inrikespolitik intressant för resten av världen.

Till att börja med är det inte längre inrikespolitik det i första handlar om. Efter att hudkaraktären Francis Underwood i slutet av säsong 2 instiftades som den 46:e presidenten i USA har också hans politiska spelplan vuxit till en global skala och en stor del av dramat handlar just om internationella kontakter och då framför allt den svala kontakten mellan USA och björnen i öst.

Det är också just en av episoderna som behandlar de problematiska relationerna mellan öst och väst som bjuder på säsongens mest minnesvärda ögonblick, och det är inga mindre än punkgruppen Pussy Riot som levererar det. Eller rättare sagt två av aktivisterna i Pussy Riot.

House of Cards kritiserar friskt och modigt flera av de orättvisor och konflikter som sveper över världen just nu. Att få se Rysslands president medge att han inte själv tror på sina egna lagar eller höra kärnvapennationer öppet diskutera sina missilförsvar som spelmarker ger mig en väldigt tillfredsställande känsla av bekräftelse för mina misstankar om hur det globala politiska spelet fungerar.

Håller korthuset på att ramla sönder?

I övrigt handlar säsongen mest om hur paret Underwood klarar, eller inte klarar, av pressen presidentskapet ställer på en kärleksrelation. Delar av säsongen känns en smula långsamma och exempelvis rehabiliteringen av den svårt skadade Doug Stamper får väldigt mycket utrymme. I och för sig känns det ganska fräscht att man ger tid att visa också hur stor inverkan Underwoods hänsynslösa beslut har på de karaktärer som drabbas.

Så här i efterhand är intrycket av hela säsongen ganska olustigt. Serien lämnade mig inte lika hungrig som tidigare säsonger och det känns som en del av det som gjorde House of Cards så speciell, du vet den där konstiga positionen du som tittare hamnar i då du ibland känner dig som Franks samvete och ibland som hans medbrottsling, har nötts ut och arbetats bort. Missförstå mig inte. Det finns fortfarande ögonblick där Frank talar direkt till dig medan han kissar på sin pappas grav eller spottar Jesus i ansiktet, helt ordagrant. Men de känns inte längre lika chockerande.

Försöket till att skapa en cliffhanger av samma storlek som förra säsongsavslutningen togs aldrig, eller också misslyckades det totalt. Jag vet helt enkelt inte om jag är så intresserad av att få veta hur det går för karaktärerna i House of Cards.