En duva satt på en gren - alla goda ting är tre?

Efter ”Sånger från andra våningen” och Du levande” levererar Roy Andersson ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”. Och tvingar åskådaren att fundera över om filmen är lika imponerade som dess titel?

Elementen är välbekanta. Minutiöst planerade tablåer i urbana miljöer. Bleka människor som yttrar lakoniska repliker. Talande musik. En känsla av tidlöshet. En fläkt av humor. En anstrykning av uppgivenhet.

Den första scenen ställer oss inför en man som studerar en rad uppstoppade djur på ett zoologiskt museum. Här råder ordning och reda. Det fixerade livet har placerats i montrar av glas så att vi skall kunna beskåda det. Från alla håll.

Sedan följer i rask takt tre möten med döden. En död som inte är fullt så klinisk som de uppstoppade djurens öde. Det handlar mer om ögonblicksbilder som skildrar hur vackert eller hur fult livet kan vara i den avgörande stunden.

Den sista scenen placerar oss på en busshållplats där morgontrötta människor diskuterar vilken veckodag det är. ”Det känns som en torsdag” säger en man som genast får mothugg av en annan. ”Sådant känner man inte, sådant måste man hålla ordning på – annars blir det kaos i tillvaron”.

Ett fönster mot livet

Mellan inledningen och avslutningen gör Andersson en rad kortare eller längre nedslag i olika miljöer. Samtliga urbana och anonyma. Återkommer gör två barer i vilka olika tidsperspektiv möts. I den ena varvar man en scen från idag med en som utspelar sig år 1943. I den andra befinner vi oss i nutid, men utanför fönstret vandrar Karl den XII:s armé förbi på väg mot ett nederlag.

Utöver dessa barer återkommer vi till en öde gata utanför en restaurang och en trist korridor i något som påminner om ett natthärbärge. Och som vanligt besöker vi ett flertal rum som har en sak gemensam – de ter sig som kulisser. Som om de bara fanns till för att förse dessa människor med en plats, ett slags ramverk i tillvaron.

Det som blir om möjligt ännu mer framträdande här än i trilogins tidigare delar är fokuseringen på fönster. Allt kretsar kring att se in eller att titta ut. Att bli iakttagen eller att iaktta. Ibland är glaset en mur, ibland en förenande länk.

Mest sårbara ter sig de människor som står och tittar in på det liv som pågår på andra sidan rutan, minst sårbara de som öppnat sitt fönster. Hit hör två barn som blåser såpbubblor på en balkong och ett älskande par som delar en cigarett vid ett öppet fönster.

Både bubblorna och röken virvlar uppåt – som ett tecken på frihet. Men de existerar bara en kort stund - som en påminnelse om alltings förgängelse.

Dystra rolighetsministrar

Denna gång laborerar Andersson med några karaktärer som vandrar ut och in i flera av scenerna. Centrala gestalter utgör en Helan & Halvan-liknande försäljarduo som lever för att ”folk skall få det lite roligare”. Vilket man förväntas få om man införskaffar en uppsättning vampyrtänder, skrattpåsar och gummimasker.

Sinsemellan smågnabbas männen hela tiden. ”Du är så elak” säger den ene och gråter. Och när det gått alldeles för långt ropar den andre in ett ångerköpt ”förlåt” via postluckan.

Mest handlar det om män. Äldre män och deras tillkortakommanden. De kvinnor som figurerar trånar eller lider. Och påfallande ofta servar de någon annan eftersom de är servitriser, städare, fruar eller mammor.

Den nyckelreplik som återkommer hos flera av rollkaraktärerna lyder: ”Det var roligt att höra att ni har det bra”. I samtliga fall yttras repliken i samband med telefonsamtal och i samtliga fall måste den upprepas eftersom den som befinner sig i andra änden av tråden inte uppfattar de vänliga orden.

Dessa ord som bildar en mening som så träffsäkert lyfter fram det meningslösa i slitna fraser. Samtidigt som den avslöjar något om människans väsen. För klarar vi verkligen av att uppriktigt glädjas åt att någon annan har det bra? Eller är frasen närmast en bön om att denne någon som har det bra skall fråga hur man själv har det? Är den ett indirekt sätt att antyda att du har det bättre än jag...

Hur som helst förblir meningen lösryckt, naken och utan chans att få fotfäste vare sig i mottagarens emotioner eller tankar.

Lite samma effekt blir det i scenen där en flicka med en utvecklingsstörning skall få uppträda med en dikt, men istället för att lyssna på vad hon säger bryter läraren sönder dikten i små bitar och skickar sedan ner henne från scenen. Helt inkapabel att höra vad hon faktiskt säger. Blind för det faktum att hon aldrig fick en chans att verkligen uppträda och därmed ge orden den tyngd de behöver för att få fotfäste i mottagaren.

En något grovt tillyxad gren

Roy Andersson har fått utstå mycket i pressen det gångna halvåret. Först kom nyheten om att han anser sig vara förebilden till gestalten Hugo Rask i Lena Anderssons Augustbelönade roman ”Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek”.

Och sedan kom recensionerna av "En duva satt på en gren och funderade på tillvaron". Recensioner som ansåg att Andersson fastnat i ett stilgrepp som inte längre bjuder på något nytt. Att tiden rusat förbi dessa vitpudrade medelåldersmän.

Så hur är det med den saken?

Jo, visst kan man säga att något av fräschören och stringensen gått förlorad i det grepp som gjorde de två tidigare filmerna så njutbara. Samtidigt kommer man inte ifrån att denna tredje del också bjuder på välfungerande och tankeväckande scener. Problemet är kanske att det känns som om Andersson denna gång stannat någonstans halvvägs mellan ett tablåtänkande och en ansats till ett mer lineärt berättande.

Vissa scener må vara hur snygga som helst, men känns trots detta tomma. Som om betydelsen trillat utanför ramen. Vissa scener är på tok för långa, medan andra knappt kommer igång innan de redan är över. Vissa replikskiften känns för överarbetade medan andra inte ger en något att bita i.

Filmen är helt enkelt väldigt ojämn. Men det hindrar inte att man gärna ser den. Gärna två gånger. Och gärna efter att ha återvänt till de två första delarna. För det finns ju en viss ordning i det hela. Man kan ju inte bara hoppa direkt till torsdagen och tro att man har alla svar. Före det kommer både tisdag och onsdag – och det måste man hålla koll på för att inte drabbas av kaos i tillvaron.

Läs även Johanna Grönqvists artikel om Roy Andersson