Roy Andersson – en försäljare som tror på skammen
Roy Andersson har blivit känd med filmer som ”Sånger från andra våningen” (2000) och ”Du levande” (2007) och hans senaste film heter ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”.
Stilen är densamma som tidigare, en statisk kamera, vida bilder med gråbleka mänskor som oftast verkar lite förvirrade eller allmänt borttappade i tillvaron.
Att se en film av Roy Andersson är lite som att gå på en utställning där du går från en monter till en annan och ser en tablå av mänskligt liv. Filmen är också den tredje delen i en trilogi om att vara människa.
Livet är en tragedi i närbild
Man brukar ibland tillskriva Charlie Chaplin citatet – livet är tragiskt i närbild och komiskt i vidbild och Roy Andersson håller delvis med. Även om hans filosofi är att inte alls använda sig av närbilder utan istället arbeta med den komplexa bilden, att i en vid bild och i en enda tagning berätta allt det han vill säga. Han klipper inte i en scen utan sammanfogar de olika scenerna eller tablåerna och låter åskådaren skapa ett sammanhang.
Det är synd om försäljaren
I ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” har Andersson nu ett mer lineärt berättande, där fokus ligger på två män som går omkring och säljer skämtartiklar. Likt en slags nedtonad version av Helan och Halvan går männen omkring med sina kappsäckar och försöker sälja vampyrtänder, skrattdynor och gummimasker - för de vill hjälpa folk att ha roligt. Men ingen verkar intresserad och absolut ingen skrattar.
Försäljare finns det även i filmen ”Sånger från andra våningen” där möter vi en man som försökte sälja krucifix inför millennieskiftet, en affärsidé som visar sig vara en total katastrof. - Ingen vill köpa en loser på korset, säger mannen och dumpar krucifixen på avstjälpningsplatsen. Även i Anderssons debutfilm, "En kärlekshistoria" (1970) finns det en försäljare.
Så vad är det med försäljare som fascinerar?
Det komiska och det tragiska med ett stråk av skam
Jag har lätt att se det komiska i tillvaron, säger Andersson, det komiska och tragiska går hand i hand och jag är förtjust i dynamiken mellan dem. Och mellan dem är det mycket som ryms in, bl. a. skammen. För Andersson är mån om att minnas, speciellt det som människor helst vill glömma. Därför ger han i sin nya film en helt ny bild av kung Karl XII då han plötsligt galopperar in på en bar i modern tid och börjar flörta med servitören. Eller i en annan scen där han låter gruvbolaget Bolidens namn dyka upp för att påminna om den giftskandal bolaget är indragen i. För som Andersson säger, det är konstnärens uppgift att visa upp skammen.
Läs även Silja Sahlgren-Fodstads "recension av "En duva satt på en gren och funderade på tillvaron".
' /%3E%3C/svg%3E)
