Hoppa till huvudinnehåll

Östnyland

Saliven Gustavsson: ”Å när storfiskar’n talar om…”

Från 2015
Uppdaterad 14.03.2015 08:37.
Saliven Gustavsson.

Fisken är en het potatis på tapeten nu igen, när fiskerilagen från 1982 har reformerats och för en gångs skull riktigt med själva huvudrollsinnehavaren fiskens intressen i främsta rummet.

Ändamålet det vackra är nämligen att trygga främst de utrotningshotade arternas naturliga livscirkel och fortbestånd genom strängare begränsningar. De regionala fiskeandelslagen och vattenägarna anses tydligen inte kunna dra den här trålen tillräckligt jämnt och ekologiskt ansvarsfullt, så därför är det bäst att låta NTM-centralerna - ibland spefullt benämnda indianagenturer - leda de beskedliga och godhjärtade men barnsligt tanklösa och oförutseende skäriborna in på den sanna vägen.

Så här med nyss betald fiskevårdsavgift inför den strax kommande säsongen känner man ju sig så hygglig och hederlig, så. Granskande dragarsenalen och lappande gösnäten hoppas man att summan går dit den borde; landets fiskevård med allt vad därtill hör av yngelutplantering, kartläggning av fiskbeståndet och byggandet av de för lekvandringen viktiga laxtrapporna. Så tänker man, för man vill ju vara optimist.

Men

Tyvärr smyger sig pessimismen på än en gång, då man följer med de arkadiebackade funderingarna om hur det skall eller inte skall fiskas i landets tusen sjöar och kustvatten. Som om det inte finns mer än nog motsättningar och intressegrupper i den här delikata fiskfrågan - yrkesfiskarna, de lokala husbehovsfiskarna, de seriösa fritidsfiskarna, utbölingarna som inte har folkvett men många, dyra spön och fina båtar (de av någon outgrundlig anledning alltid måste köra kavat stående), de kadavergröna fiskerimotståndarna och folk som inte fiskar själva men nog äger marken somliga strandfiskare allemansrättvist trampar över för att ta sig till fiskestranden - har vi därtill byråkraterna med sin egen ko i diket.

Byråkrati i parti och minut

Trots att ett helt samhälle - för att inte säga en hel värld - skriker sig hest efter mindre byråkrati och förnuftigare, lättare begripliga bestämmelser i de här ärendena som berör både det permanenta och tillfälliga lantlivet, verkar ingenting hända. Om, så går det mot det sämre.

Vatten- och avloppsreformen blev en dyr varg som nog gagnade lokala entreprenörer och diverse uppfinnarjockar inom kloakbranschen, men dessvärre sådde split och osämja i byarna och resulterade i bankrutta vattenföreningar. Samtidigt är det omöjligt att stävja det stora lantbrukets nedsmutsning av vattendragen, för att inte tala om Finska Vikens allt fler och större passagerarfärjor som - om de vill - fortfarande tillåts spola byttorna inte så värst långt utanför våra laxvarp.

Således är varje direktiv som påbjuder privatpersoners och små hushålls ekologiska ansvar något av ett elakt flinande långfinger i synen, så länge bra mycket större och effektivare dumpare får husera med marknadskrafternas välsignelse. De små länderna kring Östersjön polerar säkert helt uppriktigt miljöglorian medan Ryssland struntar blankt i sådant tjafs. Nu menar jag ju inte att vi lika gärna kan gå ner till stranden och tömma tarmen, men det här skulle bara åskådliggöra proportionerna. Nog blir man ju lite matt i huvu’.

Sote blev humor

Man befarar att den här fiskelagen går rätt långt åt samma pipsväng som den legendariska sote-reformen, fast troligen ändå raskare för sist och slutligen berör saken inte många tusen medborgare. Det finns nämligen bra mycket fler krassliga människor i landet, än såväl proffs- som fritidsfiskare. (Den här jämförelsen var ju helt befängd, men rolig på ett bisarrt sätt. Har ni förresten märkt, då sote behandlas i medierna, att ingen journalist längre kan diskutera ämnet utan att skratta?)

Nej, tjänstemännen är givetvis inte dumma. Dum är den som biter handen som matar en. Så den här sortens ”förbättringar av livskvaliteten” tryggar främst byråkratarméns månadslön. Egentligen, vid närmare eftertanke, var jämförelsen av sote och fiskerilagen inte alls så leetvitu! Bägge är politiskt surrealistiska försök att skapa ett system som ska fungera från Pelkosenniemi till Pellinge. Det blindaste barn ser ju att det är dödfött. Och svindyrt.

Så att om man nu ska profit… profetera en aning, fortsätter pirrandet mellan yrkes- och söndagsfiskarna antagligen som förr, fast med ännu ilsknare vattenägare emellan. De äger vattnen vi skäribor ska akta oss jä-ä-ävligt noga för att i misstag pissa i, där vi tittar på en bamsefärja som sakta puttrar förbi med någon brunaktig smegma i kölvattnet. Kanske det är lika bra att skippa fisketuren och grilla sig en korv.