Till barndomens musik

Från 2015

Publicerad 12.03.2015 09:00. Uppdaterad 13.01.2016 09:41.

Vi tar det från början. Ett av mina tidiga musikminnen. På Kirstibacken, i Södrik, Esbo. Mina föräldrar spelar den underliga Emma Numminen. Personen har otäck röst, det låter som en gnällig man, inte en Emma. Men de vuxna tycker det är roligt.

Flaggorna fladdrade på gentlemännens WC - Spela upp på Arenan

Sången Flaggorna fladdrar på gentlemännens wc ger mig rentav obehag. Jag ser de svarta skuggorna på väggen i badrummet och vill inte vara ensam där.

Haren i grottan med M. A. Numminen, Pedro Hietanen och Minervaskolan - Spela upp på Arenan

Och Haren som satt i gropen var bara så löjlig och dålig. Tyckte jag då.

Jag älskade gammaldags och ordentlig musik. Musik med vackra melodier, Beatles och snälla visor.

Stormskärs Maja (inledning med musik) - Spela upp på Arenan

Stormskärs Maja var en stark tv-upplevelse och jag gillade också musiken. Tillsammans med mina kusiner lekte jag Stormskärs Maja varje dag en sommar, småsyskonen fick vara barnen som drunknade, vi äldre var Maja och Janne.

Jag älskade vissa musikaliska farbröder i tv:n. Chrisse Schwindt var så vacker och såg så snäll ut.

Chrisse Schwindt sjunger om människokroppens delar - Spela upp på Arenan

Här sjunger Schwindt en visa om Människokroppens delar. Den är faktiskt ursprunligen skriven på finska av M A Numminen.

När du hör något i luften som surrar, är det vi här i Kimito som hurrar.

Det var på den tiden när vi lyssnade på Barnens gåva i toner och Ungdomens gåva i toner. Med kassettspelaren redo, fingrarna på play och rec, för att banda favoritlåtarna. Och alltid börjar programledaren Ole Holmberg tala i mitten, eller tonar ner låten för tidigt. Eller så tog kassetten slut. Ibland när jag hör en låt ännu i denna dag känner jag i hela kroppen att låten skall sluta mitt i.

Ole Holmberg är gäst i Knytkalaset (utdrag) - Spela upp på Arenan

I Knytkalaset talar Ole Holmberg om önskeprogrammen för barnen.

Och så kom den egna popmusiken! Den som bara smällde till. Först lyssnade man på det alla lyssnade på. Duran Duran, Kiss. Musik som man dansade poskis (tryckare) till. Med toppabyxor på.

Tragedy - Spela upp på Arenan

Hanoi Rocks och Mike Monroe fick benen att bli svaga.

Det var sällan man fick se popmusik eller musikvideor på tv. Därför blev kanske program som Pål Pressli Show viktiga. Oftast kom musik jag inte gillade, men så någon gång kanske Dingo eller Eppu Normaali. Men nästan aldrig något utländskt. I Levyraati kunde man få se sådant, men det blev oftast nedsablat av Klaus Järvinen, eller – ännu värre – omhuldat och prisat av blåhåriga Pirkko Liinamaa.

Hittimittarin joululähetys 1984 - Spela upp på Arenan

När Hittimittari kom var lyckan gjord för oss utanför Helsingfors, som inte såg kabelkanaler. Men programledarna med Timo T A Mikkonen och Mikko Alatalo var kanske inte några ungdomsidoler precis.

Ungdomstiden. Kanske det sista bandet i min ungdom var Nirvana. Så som Nirvana slog till har kanske inget gjort efter det. Jag var redan lite för gammal, men jag älskade Kurt Cobain. Och jag var där, på Ruisrock 1992. Min stora festivalupplevelse. Sen var ungdomstiden över. Kurt Cobain dog. Men varje gång jag ser en video med Cobain suger det till i magen.

Jag får nog hysteriska attacker över musik ännu i denna dag. Men jag försöker behärska mig. Nu vet jag också att Mauri Antero Numminen är en man. Och jag tycker han är rolig.

Vilka musikminnen har ni från barndomen? Delar ni mina minnen? Skriv gärna kommentarer.

Mera bloggar på temat minnen och musik: