Köttiga kvinnor och fabrikskonst av Rubens visas i London
Varför rankar vi inte Peter Paul Rubens lika högt som Rembrandt, Rafael och Dürer? Bland kollegor var Rubens känd som ‘målarkonstens prins och målare av prinsar’. Men flamländaren har sedan 1800-talet polariserat konstvetare.
Den överspände diktaren och konstnären William Blake hatade Rubens till den grad att han skrev oförskämda dikter om honom. Jag undrar varför så många hade ett hat-kärleksförhållande till flamländaren? Den enda rimliga förklaringen är nog avund.
En måleriets Homeros
Konstnärer som Turner, Ingres och Delacroix måste ha insett att de varken var lika mångsidiga eller begåvade. Den franske målaren Eugene Delacroix, kunde vara ironisk om sin främsta förebild, men hans stora och dynamiska kompositioner tog onekligen avstamp i Rubens verk. Han visade också sin respekt när han gav Rubens titeln ‘måleriets Homeros’.
Utställningen ”Rubens and his legacy” (Rubens och hans arv) på Londons Royal Academy försöker ge upprättelse åt den flamländske mästaren, som i många människors uppfattning har blivit en synonym för köttiga kvinnogestalter och obegripliga mytologiska och bibliska genremålningar.
Rubens vinner
Utställningen har fått en indelning som knappast lyckas fånga Rubens mångsidighet. Hans verk delas in i kategorierna medkänsla, lust, elegans, poesi, våld och makt. I varje sal med ett av dessa teman hänger barockmästarens verk. Bredvid hänger målningar av konstnärer som inspirerats av Rubens. Jag vet inte om det är avsiktligt, men när man jämför verken konkluderar jag att Rubens för det mesta ‘vinner’.
Anthony van Dycks porträtt hör naturligtvis hemma i detta sammanhang, eftersom han var Rubens mest begåvade lärjunge. Van Dyck överträffade sin läromästare i konsten att noggrant fånga en (aristokratisk) personlighets karaktär, men Rubens hade en mer ledig stil. Om det vore en tävling, skulle Thomas Gainsborough å sin sida ‘förlora’ mot Rubens, anser jag. Den engelske porträttören imiterar Rubens diffusa konturer för att ge sina bilder en känsla av rörelse. Gainsborough tilldelar naturen ofta en lika viktig roll som porträttmotivet.
Konstnärssamarbete, imitationer och inspiration
Rubens inkorporerade ofta landskap i sina målningar och samarbetade då ibland med kollegor som Jan Brueghel den äldre (som fick smeknamnet ‘Sammets-Brueghel’), som var den genrens främste utövare.
Jean-Antoine Watteau tar avstamp i Rubens pastorala natursvärmerier. Royal Academy visar Rubens stora mästerverk ‘Kärleksträdgården’ ( Prado, Madrid) bredvid en målning av Watteau med mer eller mindre samma motiv. Watteaus känsla för kolorit och komposition, som skildrar en av hans typiska ‘fetes galantes’, lånar av, nej imiterar mer eller mindre Rubens.
Watteau var skickligare på att uttrycka sensualism, humor och sirlighet, men Rubens hade färdigheter inom många andra områden som rokokokonstnären bara kunde drömma om.
Här bekräftas det också att det brittiska landskapsmåleriet med John Constable och J.M.W Turner i
spetsen står i stor tacksamhetsskuld till Peter Paul.
Det var naturligtvis Rubens välsvarvade och generöst formade damer som Pierre-Auguste Renoir hade i tankarna när han målade sina nakenstudier. Renoir, Manet, Cezanne och van Gogh har förmodligen alla mycket noggrant studerat Rubens förmåga att måla hudtoner.
Picasso var intresserad av Rubens frodiga kvinnor men kanske ändå mest av hans våldsamma verk. ‘Krigets fasor’, som hänger på Londons National Gallery, tjänade som en av de viktigaste förebilderna för Picassos monumentala ‘Guernica’.
Den nutida brittiska konstnären Jenny Savilles har blivit känd för att måla kvinnokroppar med hängbröst, mjuka lår och stora magar som oförblommat väller ut ur bildrutan. Därför har hon fått skapa ett skilt utrymme där man kan upptäcka spår av Rubens i Francis Bacons förvridna porträtt. Willem de Kooning lär också ha gillat kvinnor med generösa konturer innan han sällade sig till de abstrakta expressionisterna och linjerna suddades ut.
Rubens i Londonsamlingar
Utställningens höjdpunkt är för min del Rubens fantastiskt teatraliska skildring av en jakt på tigrar, lejon och leoparder. Stegrande hästar, storögda osmaner, mystiska figurer i harnesk och två kroppsbyggare rullar huller om buller genom bildrutan.
Det hela är bisarrt, men 1600-talet var nog helt säkert ett mer spännande sekel än vårt århundrade. Dessutom behövde man inte lyfta skrot på gym för att imponera på plufsiga kvinnor. När man hade behov av att träna och hälla sig ‘fit’ ägnade man sig åt att spärra upp lejongap och att brottas med exotiska viddjur.
Nu ska ni veta att mitt inslag knappast handlar om utställningen och därför är det bra att ni läser detta. Jag koncentrerar mig istället helt på Peter Paul Rubens som är mycket väl representerad i flera olika brittiska samlingar. I London äger Wallace Collection, British Museum, National Gallery och Courtauld Gallery (http://www.courtauld.ac.uk/gallery/) fina målningar och skisser av mästaren. På Windsor Castle hänger också några av hans mästerverk men Rubens mest unika verk finns på Banqueting House mitt emot 10 Downing Street.
Jag besöker i programmet den enorma festsalen som är öppen för allmänheten och tittar lite närmare på den gigantiska takmålningen som Rubens och hans elever målade i uppdrag av Kung Charles I (http://www.hrp.org.uk/BanquetingHouse/)
Renässansmänniska – och spion?
Rubens har kallats för en undantagsmänniska och om någon förtjänar att betecknas som en renässansmänniska så är det nog han. I sin omfattande korrespondens skriver han bl.a. mycket kunnigt om perpetuum mobile maskiner, numismatik, arkeologi och konst i största allmänhet.
Rubens ägde en stor konstsamling, ledde en konstnärsateljé med dussintals lärjungar och bidrog till att främja italiensk barockarkitektur. Rubens lät bygga ett palats åt sig själv i Antwerpen som man
kan besöka och det är mycket sevärt, liksom resten av staden. Kungligheter gav honom inte bara måleriuppdrag, utan bad honom också agera som diplomat. Eller var han en slags spion, kanske t.o.m. en dubbelspion? Medan han porträtterade sina uppdragsgivare som den franska änkedrottningen Maria de Medici, Charles I eller Filip IV av Spanien fanns det gott om tid att konversera om politik och allt under himmel och jord.
Rubens var uppenbarligen en förbindlig och charmerande person. När man tar alla dessa talanger i beaktande och en ateljé som mer eller mindre var en konstfabrik, är det inte så förvånande att Rubens småningom blev Antwerpens rikaste man.
20 volymer med Rubens verk
För närvarande håller man på med att sammanställa en catalogue raisonné som alltså ska innehålla alla Peter Paul Rubens verk. Jag har förstått att man nu redan är uppe i 20 + volymer. Det finns ingen konstnär som har varit lika produktiv, nej inte ens Andy Warhol med sin legendariska konstfabrik The Factory.
Peter Paul Rubens älskade kvinnor precis som de (ibland) är, med lagom underhudsfett. Om ni som läsare finner hans kvinnor alltför köttiga så rekommenderar jag att ni lyssnar på mitt inslag.
Albert Ehrnrooth
' /%3E%3C/svg%3E)
