Melankolisk musik över kvinnoförtryck

Filmen Big Eyes är något av det mest klaustrofobiska jag sett på länge. Den handlar om en kvinna som kontrolleras totalt av sin man. Han blir en världsberömd konstnär genom att låta världen tro att han målat de tavlor som hon egentligen målat. Filmen handlar om Margaret Keane och hennes man Walter. True story, alltså.

Då jag satt i salongen och lyssnade till musiken i filmen, låtarna Big eyes och I can fly, gissade jag att det är Lana Del Rey som står för den. Det visade sig stämma och det här är intressant.

Antifeminism

Då Del Rey slog igenom med låten Video games möttes den av blandat mottagande. Dels hyllades hennes Hollywoodska drömskhet, men texten diskuterades också kritiskt eftersom hon sjunger saker som ”it´s you, it´s all for you… everything I do” och på annat håll sådant som att hennes pojkvän är allting, spelar gitarr, med mera.

Del Rey ansågs, på sina håll, vara antifeministisk.

I filmen Big Eyes och låten I can fly beskriver Del Rey ur ett jagperspektiv, balanserande mellan melankoli och hopp, hur kvinnan fjättras, hur hon beskrivs som galen och hindras från att flyga och leva ut.

Den här symboliken påminner om hur galenskap ibland varit ett redskap för att kontrollera kvinnan och hindra henne från att nå sin potential.

Melankoli över livet

Lana Del Reys melankoli tar ofta avstamp i någon 50-tals känsla, glamour genom ett melankoliskt filter och hon har också kritiserats av Kurt Cobains dotter, Frances Bean Cobain, för att poetisera döden.

Ofta har kritiken mot Del Rey tagit henne på orden och, anser jag, inte förhållit sig till musiken som konst i den mån den lyckas väcka moraliska reaktioner i människor och helt enkelt beskriva världen som den också är.

Del Rey uttrycker sig ofta i just jagform och det greppet verkar få en del människor att anta att det låtarnas jag sjunger om representerar Del Reys moraliska ståndpunkt, och hon antas glorifiera problematiska ämnen, leka med dem och inte ta tillräckligt avstånd från dem.

Att hon nu gör musik i en så först beklämmande, sedan förlösande film som Big Eyes visar var hennes sympati ligger. Jaga tänker mig att hon sjunger om underkastelse för att få folk att reagera på att den förekommer överallt och ofta i just parrelationer. Det finns en kuslig utvecklingsmöjlighet också för kärlek.

Allt är inte identifikation

På sätt och vis skulle jag hävda att Lana Del Rey bryter med det tysta kravet på kulturella uttryck som korrelerar med krav på representation och viljan att identifiera sig med ja, text eller bild.

Det finns inget fel i den trenden, men Lana Del Reys texter har potentialen att ruska om lyssnaren, på samma sätt som filmen bör påminna varje tittare om det gruvliga i män som trycker ner kvinnor. I den meningen finns det på ett kulturellt plan mycket att identifiera sig med och regissören Tim Burton har valt musiken till sin film med utmärkt känsla.

Melankolin i typ all musik av Del Rey är kanske i grunden en sorgsenhet över vad vi är kapabla att göra mot varandra?