Dottern flydde till USA - mamman kvar i Havanna

Flyktingströmmen från Kuba till USA har ökat betydligt sedan president Barack Obama aviserade en normalisering av relationerna mellan länderna. Yle Nyheter träffade en nyanländ flykting i Miami och hennes mamma som är kvar i Havanna.
Under de tre sista månaderna av 2014 anlände nästan 9 000 kubanska immigranter till USA, vilket är 65 procent mer än året innan.
En av dem är den 28-åriga Loraima Marimón, som riskerade sitt liv för att få ett bättre liv i USA.
Hon medger att många kubaner flyr till USA eftersom de är oroade över att de privilegier kubaner har som flyktingar i USA kommer att upphöra ifall USA och Kuba upprättar diplomatiska förbindelser.
Själv satte hon sin fot på amerikansk mark i december efter en vådlig resa genom Latinamerika.
- Resan var oerhört jobbig. Vi flög först till Ecuador, där vi försökte hitta jobb och dryga ut vår resekassa men det visade sig vara omöjligt. Framför allt som papperslös, berättar hon stoiskt för Yle Nyheter.
Hon och hennes man valde att inte berätta för släkt och vänner om sina planer. Att resa till Ecuador från Kuba är inte överhövan ovanligt så misstankarna väcktes inte på hemmaplan.
- Vi ville inte att de skulle oroa sig. Alla i Kuba är väl medvetna om att det är en farlig resa. Då vi var i Costa Rica publicerade vi av misstag några bilder på Facebook och då fick alla reda vad som var i görningen.
Passen beslagtogs
Loraima och hennes man Robyn Arias Gort råkade kort därefter illa ut i Costa Rica. Costaricanska myndigheter kom dem på spåren och konfiskerade deras pass.
- Det var en massa rykten som florerade vid den tiden. Raúl Castro skulle besöka Costa Rica och myndigheterna ville deportera alla kubaner så att det skulle vara tryggare för Castro att genomföra besöket.
- Vi visste inte om vi kunde lita på sanningshalten i ryktena, så vi valde att lämna Costa Rica utan våra pass, säger hon.
Resan till USA kostade tusentals dollar
Loraima bor nu i likhet med över en miljon andra exilkubaner i Miami. För närvarande är hon tillsammans med sin man inhyst hos släktingar som bott en längre tid i USA, men de drömmer om ett eget hem.
Hon uppskattar att deras resa till USA kostade dem 10 000 dollar. Under resans lopp var det otaliga människor som försökte utnyttja deras utsatta position.
- Pengarna var hela tiden i farozonen. Vi gav pengar till folk vi inte kände och efter det kunde vi bara be till Gud att saker och ting skulle lösa sig.
Oron över att pengarna inte skulle räcka till var emellertid ett mindre dilemma än rädslan att mista livhanken. Loraima berättar att hon var konstant rädd och att riskerna varierade från land till land.
På vägen till Panama höll exempelvis deras båt på att förlisa.
Det farligaste landet de vistades i var emellertid Colombia. Den colombianska poliskåren är korrumperad och de fastnade i flera poliskontroller på landsvägarna.
- Gång på gång hotade poliserna deportera oss ifall vi inte gav dem pengar. Men i princip ville alla ha pengar av oss. Till och med för de märkligaste av tjänster. Folk kunde be om
pengar för att följa oss upp för en backe och det var skrämmande eftersom vi inte visste vad de skulle göra med oss, säger hon.
Stor lättnad i USA
Efter flera månader av osäkerhet i Ecuador, Colombia, Panama, Costa Rica, Nicaragua, Honduras, Guatemala och Mexiko återstod ett sista hinder. Att korsa Rio Grande vid gränsen mellan Mexiko och USA.
- Vi korsade floden på en flotte tillsammans med honduraner och costaricaner, som inte har samma rättigheter i USA som kubaner. Efter att vi hade kommit över på amerikansk mark tog vi kontakt med immigrationsmyndigheterna, som hade sin byggnad alldeles i närheten.
- Då kände vi oss trygga. I två månaders tid hade vi dagligen satt vårt liv på spel, så det var en stor lättnad att anlända till USA. Vi kysste varandra och jublade över att vi var i USA.
Loraima och hennes man har nu bott tre månader i USA. Tiden i Miami har inte varit en dans på rosor men de upplever att framtiden ser ljus ut. Loraima jobbade i Havanna som banktjänsteman och hennes man vid ett gatukök.
De inser att de måste lära sig engelska för att arbetslivets dörrar i Miami skall öppna sig på allvar.
- Vi hoppas vi kan studera, hitta jobb och hjälpa vår familj hemma i Kuba. Det var därför vi kom hit. För att hjälpa de människor som alltid har ställt upp för oss. De behöver oss nu.
Både Loraimas mamma och svärmor är sjuka och hon drömmer om att kunna hjälpa dem ekonomiskt.
- För närvarande är det mina farbröder som skickar dem pengar till mediciner och det är en uppgift vi vill ta över. Vi är fast beslutna om att göra det.
Längre bort än 150 kilometer
Hemma i Havanna lägger Loraimas mamma Maria Elena Marrero tårögd på luren. Fastän flera av hennes syskon åkt iväg så hade hon aldrig trott att Loraima skulle göra det.
- Jag fick höra om deras resa först då de var i Honduras. Då såg jag bilder på dem. De såg väldigt magra ut och dåliga ut. De har besparat mig alla detaljer, men jag tror att de har haft en tung resa.
Maria Elena är sjuk och har svårt att röra sig. Utanför huset står en rullstol men det är sällan hon går ut. Hon och hennes man bor i ett litet hus där kök och sovrum är i samma rum. I det lilla vardagsrummet finns Loraimas och Robyns bröllopsfoto på väggen.
Det är svårt att hålla kontakt med dottern. Då det inte finns internet och då ett kort telefonsamtal kostar en halv månadslön känns avståndet längre än 150 kilometer.
- Jag förväntar mig inte att Loraima ska skicka pengar. Hon har ju endast varit där i två månader. Men visst skulle det hjälpa, speciellt om hon kunde skicka mediciner.
- Jag skulle vilja åka dit för att träffa min dotter. Men jag skulle inte vilja flytta dit. Jag känner mig kubansk. Jag har aldrig velat flytta dit.
Drömmen om en förändring
De senaste månadernas förhandlingar mellan USA och Kuba delar exilkubanernas åsikter. Den äldre generationen gillar inte att förhandlingarna äger rum medan de yngre exilkubanerna välkomnar dem.
Loraima Marimón hoppas att en normalisering av relationerna på sikt leder till att Kuba förändras i sina grundvalar.
- Vårt land är i behov av förändringar. Det borde vara möjligt att resa och äta på McDonald’s. Ett land måste utvecklas men Kuba sackar efter.
- Jag skulle vara oerhört glad om Kuba skulle kunna dra nytta av förhållandet till USA. Men det kommer att ta tid. Politiken i Kuba är komplicerad och det tar tid innan relationerna länderna emellan normaliseras. Jag ber till Gud att läget på längre sikt kommer att
förbättras.
- Jag tror inte att vi återvänder till Kuba. Vi vill hämta familjen hit och åka på besök till Kuba. Där finns ju våra rötter.